I veckan som gick lyckades SVT med ännu ett journalistiskt bottennapp. Anna Hedenmo ställde under utfrågningen av Fredrik Reinfeldt (M) vad som måste vara en av de töntigaste frågorna i den svenska tv-journalistikens historia: - Tror du inte att äldre socialdemokrater blir sårade när du kallar Moderaterna för arbetarpartiet? Bolibompa för hela slanten, kan man verkligen säga. Men så kan det gå när journalister desperat ska försöka "komma åt" en person som åtnjuter ett stort folkligt förtroende. Det hela gjorde naturligtvis bara att Fredrik Reinfeldt framstod i bättre dager. Om hans redan skyhöga förtroendesiffror steg ytterligare ett snäpp, skulle det inte förvåna. Förtroendeklyftan mellan Fredrik Reinfeldt och huvudutmanaren Mona Sahlin (S) är ett enormt problem för Socialdemokraterna. Inte ens S-sympatisörer har mycket till övers för sin partiledare. Då är det inte så konstigt att Mona Sahlin och hennes gäng, efter allt fagert tal om en ren och schysst valrörelse, förfaller till desperata utspel som syftar till försök att sänka Reinfeldts förtroendekapital. I en annonskampanj går nu Socialdemokraterna ut och försöker rubba förtroendet för Fredrik Reinfeldt genom att berätta om hans privatekonomi och räkna upp hur mycket han tjänar. De borgerliga behöver inte ta till liknande oseriösa grepp. S-kampanjen kommer ändå inte att fungera. Svenskarna tycker nämligen att statsministern är värd sin lön. Fredrik Reinfeldt har visat att han vill leda Sverige i en tydlig riktning, och att han kan leda landet i både bra och dåliga tider. Kunnig, kompetent och trygg är han en klippa som svenska folket känner att de kan luta sig mot, inte minst om det skulle komma fler kriser i världsekonomin. Mona Sahlin vet inte vad hon vill, mer än att bli statsminister. Och inte ens socialdemokrater litar på att hon kan.
Socialdemokraterna är egentligen de sista som borde vilja koppla ihop privatekonomi och politisk förmåga. Mona Sahlins privatekonomiska skandaler, som handlat om betydligt mer än en enstaka Toblerone, skapade stor upprördhet inom arbetarrörelsen.
Förtroendet för Sahlins förmåga att hålla ordning och reda har inte stärkts av hennes svajighet så fort det handlar om siffror: två år för att utreda förmögenhetskatten blev ett. I en debatt hade Sverige enligt Sahlin plötsligt sju miljoner löntagare. Mona Sahlins brist på faktakunskaper är känd, och hennes ointresse för ekonomiska frågor omvittnad. Och så har vi de förvirrade uttalandena: "Det enda man behöver välja mellan är skatter och välfärd"; eller, om pensionärerna: "De förstår skillnaden på ideologi och värderingar". Den rödgröna vänsterkoalitionen spretar, den har Mona Sahlin inte lyckats hålla ihop. Och opinionsstödet för Socialdemokraterna är katastrofalt. Klart att människan blir desperat. 