Politikerna motiverar ofta statligt ägande med att det skapar långsiktighet, inflytande på marknaden och pengar i statskassan. Resultatet är dock ofta det motsatta.
Svenska, norska och danska skattebetalare har i åratal tvingats hålla förlusttyngda Sas i luften.
Halvstatliga Telias styrelse misstänks ha utfärdat mutor till diktaturen i Uzbekistan. Och medan regeringen hyllat fossilfria bränslen och bekämpat koldioxidutsläpp har helstatliga Vattenfall öppnat kolkraftverk i Tyskland.
Vattenfall redovisade i går katastrofsiffror för det första halvåret 2013. Till följd av låga elpriser och en långvarig europeisk lågkonjunktur har kärnkraften i Tyskland, kolkraften i Tyskland och gaskraften i Nederländerna blivit Vattenfalls problemområden, enligt finansmarknadsminister Peter Norman (M).
Tillgångarna skrivs ned med 29,7 miljarder. För att bättre kunna möta förändringarna på den europeiska marknaden delas bolaget upp i en nordisk och en kontinentaleuropeisk/brittisk del.
Peter Norman säger sig heller inte vara främmande för att avyttra den utomnordiska delen. Det vore i sådana fall välkommet.
Vattenfall har sedan avregleringen på energimarknaderna på 1990-talet utvecklats till en av världens största energikoncerner.
Den expansionen hade inte varit möjlig utan att företagsledningen tagit stora offensiva risker. Men rikstagandet har en baksida. Omkring 30 miljarder av skattebetalarnas pengar försvann till exempel direkt när Vattenfall köpte det övervärderade gasföretaget Nuon i Nederländerna.
Alla är överens om att köpet av Nuon var ett misstag – och som ägare hamnar ansvaret ofrånkomligen till slut i regeringen Reinfeldts knä. Kritiken från oppositionen har varit frän. Som nyhetsmagasinet Fokus berättade 21/2 fungerade dock styrningen av Vattenfall knappast annorlunda under tidigare regeringar.
”Socialdemokraternas bristande styrning av Vattenfall de åren ådrog sig svidande kritik. En näringsminister (Björn Rosengren) prickades, och hans två efterföljare (Leif Pagrotsky och Thomas Östros) anmäldes till KU, men undgick prickning.
Sommaren 2004 kritiserade Riksrevisionen Vattenfall och dess styrning. Men dåvarande socialdemokratiska regeringen, där Magdalena Andersson var en nyckelperson, har i praktiken hela tiden backat upp affärerna.”
Vattenfalls förvärv av Nuon var enligt samma Fokus-artikel det naturliga nästa steget i den expansionsstrategi som sjösatts av Göran Perssons regering.
”Den styrelse som i början av 2009 fattade beslut om Nuon-affären hade åtta ledamöter som inte var arbetstagarrepresentanter. Hälften av dem var utsedda av en socialdemokratisk regering.”
Det man kan säga är att regeringar, borgerliga såväl som socialdemokratiska sådana, är dåligt lämpade som ägare till affärsdrivande bolag.
Gör regeringen för lite kommer anklagelser om slapphänt och nonchalant styrning. Gör regeringen för mycket kommer beskyllningar om politisk manövrering.
Ska regeringen bedriva energi- och miljöpolitik ska de göra det genom lagar och regler, inte genom affärsdrivande bolag.