LEDARE: Ledare: Dra en tydlig gräns

Kommuner både gillar och ogillar det här med konkurrens. Många kommuner drar sig inte för att driva egen verksamhet som konkurrerar med - och ut - privata företag. Samtidigt gillar kommuner och landsting att ha monopol. Det är bara att titta på S-styrda Luleå. Kommunen skyr ökad valfrihet och privata alternativ, och säger bestämt nej till att införa en så kallad utmaningsrätt; en rätt för privata aktörer att lägga förslag på sådant de tror att de kan sköta bättre än kommunen. Eller kolla in det rödgrönt styrda landstinget, som helst skulle vilja se Alliansens vårdvalsreform fara och flyga. Trevligare exempel finns också. Boden och Övertorneå har infört eller är på väg att införa Lagen om valfrihetssystem inom sin äldreomsorg, och båda tillhör det trettiotal kommuner som tillämpar utmaningsrätt. Det är likafullt ett utbrett problem att olika offentliga verksamheter snedvrider konkurrensen på marknaden. Problemet är gammalt och känt, och ingen har hittills lyckats göra mycket åt det. Näringsminister Maud Olofsson (C) har precis som sina företrädare på ministerposten kritiserats för att vara passiv. Men på konkurrensområdet
har hon gjort en insats. För tre år sedan utlovade hon i en debattartikel i Dagens Nyheter en lagändring för att komma åt kommuner och landsting som säljer varor och tjänster i snedvridande konkurrens med privata aktörer. Från 1 januari gäller lagändringen, som kommit att kallas konfliktlösningsregeln. Kommuner, landsting och de bolag dessa äger kan numera förbjudas att fortsätta med sin näringsverksamhet, om de ägnar sig åt snedvridande beteende som till exempel underprissättning i konflikt med gällande konkurrensregler. Både Konkurrensverket och drabbade företag kan gå till domstol och klaga om en kommun beter sig på detta sätt. På Svenskt Näringsliv gläds man åt de nya reglerna, berättade organisationens konkurrensexpert Birgitta Laurent, som kommit till Luleå för att berätta om lagändringen. Men man får inte sluta där, sade hon med bestämdhet. Och på sikt bör man se över all näringsverksamhet som stat och kommuner ägnar sig åt. All konkurrens mellan den offentliga sektorn och näringslivet blir egentligen snedvridande, eftersom villkoren för offentliga respektive privata aktörer är i grunden så olika. Dessutom är det principiellt viktigt att det offentliga ägnar sig åt det man klarar bäst och överlåter allt övrigt åt näringslivet. Våra skattepengar ska inte användas till lite allt möjligt, och allra minst till att backa upp näringsverksamhet. I ett samhälle som det svenska är det i dagsläget inte alltid lätt att se var gränsen går mellan privat och offentligt. Den av Maud Olofsson initierade lagändringen är ett första steg i arbetet att dra upp en tydligare skiljelinje.

Ledare: Ledare: Dra en tydlig gräns