Sveriges svängigaste parti har gjort det igen.
I en debattartikel i Dagens Nyheter (18/5) skriver Urban Ahlin och Peter Hultqvist att de vill se både humanitära och militära insatser i Libyen - samt att de är beredda att skicka marinen!
"För Socialdemokraterna är ett engagemang för fred, demokrati och utveckling i Libyen en självklarhet. Sverige ska bidra med aktiva insatser som både hanterar den akuta situationen nu och som ger förutsättningar för en långsiktigt stabil ekonomisk, politisk och social utveckling i Libyen."
Det är en häpnadsväckande kovändning av S-ledningen. Tyvärr är den inte särskilt elegant.
Kanske är det lika bra att vi börjar vänja oss. De motstridiga utspelen började i samma stund som Håkan Juholt tillträdde som partiledare.
Först var det självklart att Sverige skulle ställa upp om FN kallade. Några veckor senare kom man överens med regeringen om att skicka ner åtta Jas-plan, med kompromissen att planen inte fick attackera mål på marken, utan enbart övervaka luftrummet. För två veckor sedan ville däremot S-ledningen plötsligt dra sig ur Libyen-insatsen, oavsett vad FN och det libyska folket behövde. Det fanns andra som kunde göra grovjobbet!
Det är naturligtvis välkommet att Socialdemokraterna ändrar sig igen och nu vill att Sverige ska delta i den FN-sanktionerade kampen mot Gadaffi. Beskedet välkomnades också av flera tungviktare inom partiet under gårdagen.
"Det är den typen av insatser vi bör göra för att skydda det libyska folket", sa tidigare utrikesminister Jan Eliasson till DN.
Men vilka förutsättningar har egentligen förändrats som föder ett nytt ställningstagande? Och hur kommer det sig att ledningen för Sveriges största parti kan häva ur sig lite vad som helst? Finns det ingen linje alls att förhålla sig till?
I förra numret av nyhetsmagasinet Fokus (13-19 maj) tecknas en bild av de interna stridigheterna som låg bakom den förra kovändningen i Libyenfrågan. Av den artikeln att döma pekar mycket på att partiet fortsatt präglas av en maktkamp mellan partiets höger- och vänsterfalang.
Hur blev det så? Håkan Juholt skulle ju vara den där trygga mustaschprydda figuren som alla kunde samlas kring. Försvars- och utrikespolitiken var dessutom hans starkaste område. Om han inte lyckas ena partiet nu, hur ska det då gå i inrikespolitiken?
Den senaste S-omsvängningen får en rad intressanta konsekvenser, även på hemmaplan.
Inte minst ska det bli spännande att följa hur Olov Abrahamsson, politisk redaktör på NSD, dansar fram i fortsättningen.
Är han tillräckligt kvickfotad för att hänga med i Juholts tempo? Låter han Peter Hultqvist dra med honom på ännu en vals? Klarar han av fler snurriga piruetter från Urban Ahlin utan att kräkas?
Nej, jag tror Olov Abrahamsson i stället får förbereda sig för rollen som panelhöna på sidan om. För inte vågar han väl bjuda upp Hugo Chavez på en tryckare igen?