Lärarförbundet känner besvikelse över att Boden och Luleå aldrig ansökte om statliga pengar för karriärtjänster inom skolan, rapporterade Kuriren i går.
Det kan man förstå. Regeringens anslag, som gör det möjligt att göra karriär i skolan, hade gett en förstelärare 5.000 kronor mer i månaden och en lektor 10.000 mer.
Med karriärtjänsterna har regeringen satsat 880 miljarder kronor per år på att höja status och inkomst för skickliga lärare. Det är en mycket viktig reform.
Karriärtjänsterna belönar de duktigaste lärarna, men de skapar också incitament för andra lärare att utvecklas och anstränga sig mer.
Lärare kan äntligen göra karriär!
En förstelärare får ett särskilt ämnesansvar och får i uppdrag att handleda lärarstudenter och stödja nyexaminerade lärare.
En lektor, som avlagt licentiatexamen, får ett särskilt ansvar för att aktuell forskning i ämnet kommer undervisningen på skolan till del.
Med karriärtjänsterna har de nationella beslutsfattarna, tillsammans med högre krav på högskolor samt införandet av lärarlegitimation, gjort sitt för att öka läraryrkets attraktivitet.
Det praktiska ansvaret för genomförandet ligger dock fortfarande på skolornas huvudmän, kommunerna. Det är därför mycket illa att kommuner som Boden och Luleå inte gör sitt för att implementera nya karriärvägar i skolan.
Ansökningstiden må ha varit lite väl kort. Men reformen har varit känd länge.
Är det någon som kan föreställa sig att statliga medel till kommunstyrelsens eller byggnadsnämndens förfogande skulle brinna inne på samma sätt? Nej, jag tänkte väl det.
Tyvärr är agerandet från Boden och Luleå ganska typiskt. Skolfrågorna får sällan den uppmärksamhet de förtjänar lokalt. När de får det handlar det ofta om vad som är bäst ur strikt ett kommunalekonomiskt perspektiv.
Den socialdemokratiska majoriteten i byggnadsnämnden i Luleå vill till exempel stoppa den populära och välrenommerade Engelska skolan (där 50.000 elever runt om i landet står i kö för att komma in) från att etablera sig – eftersom det skulle innebära planeringsproblem för byråkraterna i stadshuset.
Tänk, ve och fasa, om en impopulär kommunal skola skulle tvingas slå igen på grund av vikande elevunderlag!
Det är på tiden att skolfrågorna ges samma uppmärksamhet som budgetar och plan- och byggfrågor.
Kommunpolitikerna måste bli skolpolitiker. Inte bara när det handlar om skolmaten eller att göra enkla poänger på olämpliga målningar på toalettdörrar. Elevernas kunskaper måste hamna i centrum. Och ingenting är viktigare för utbildningens kvalitet än lärarna.
Införandet av karriärtjänster är ett välkommet steg mot en bättre skola och en uppvärdering av ett otroligt viktigt yrke. Eftersom pengarna kommer från staten och är öronmärkta slipper kommunerna väga satsningarna på lön och statushöjning mot något annat.
Egentligen är det nästan lite synd. För vi vet redan att skolans problem inte handlar om resurser.
Små klasser och många lärare inte räcker för att garantera att utbildningen håller god kvalitet. Det gör däremot bra lärare.