Vänstertidskriften ETC jämför borgerliga kulturpersonligheter med nazistiska kollaboratörer under andra världskriget. Kulturskribenter kopplar ihop Anders Behring Breivik med Göran Hägglund. Och inom Vänsterpartiet i Norrbotten anses det okej att skriva att man vill avskaffa borgare och skjuta moderater.
Enstaka övertramp gör det möjligen lätt att glömma bort, men debattklimatet har faktiskt blivit både öppnare, liberalare och bättre i Sverige. Inte minst sedan striden om löntagarfonderna.
Ta bara och jämför följande citat:
Stefan Löfven 2012: "För oss är det oerhört viktigt att ha en bra dialog med näringslivet. Jag känner många företagsledare och beundrar många av dem. Man kan inte betrakta dem som ett särintresse."
Olof Palme 1981: "Jag tror efter de studier vi gjort att är korrekt att säga att Arbetsgivareföreningens propagandister i mycket framstår som hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse."
Stefan Löfven och hans företagarvänliga retorik befinner sig ljusår från Palme, som under debatten om löntagarfonderna döpte näringslivets företrädare till "hatets och illviljans kolportörer".
Hatet och illviljans kölportörer - Om mediebilden av näringslivets opinionsbildning 1970-2012 är också namnet på en ny bok av Lars Anders Johansson (Timbro).
I början av 1900-talet var företagarna en naturlig del av opinionsbidningen. Man startade tidningar. Man hördes och syntes. Efter Saltsjöbadavtalet 1938 intog dock företagen en lägre profil i samhällsdebatten.
I spåren av andra världskriget ökade exporten. Företagen gick bra. Och det var egentligen först under det radikala 1960-talet som både marknadsekonomin och äganderätten började ifrågasattas på allvar.
Företagen skulle socialiseras och tas över av fackförningar genom löntagarfonder. Storföretag som Volvo och Tetra-Pack skulle plötsligt styras av fackpampar. Löntagarfonderna var från början LO:s fråga, men Socialdemokraterna tvingades motvilligt acceptera kraven.
1971 bestämde sig Saf och industriförbundet för att möta anstormningen. Man satte hårt mot hårt och spenderade pengar på kampanjer mot den pågående socialiseringen.
Det ansågs mycket suspekt att näringslivet gav sig in i samhällsdebatten. Vänstern blev paranoid. Det tecknades bilder av den stora högerkonspirationen. Det talades om hjärntvätt och köpta åsikter.
På den tiden existerade varken bloggar eller urspårade kommentatorsfält. Den rent näringslivsfientliga retoriken fördes i stället oblygt på tidningarnas ledarsidor och kultursidor, och spred sig alltså till slut så långt som till statsminister Olof Palme.
Fonderna blev aldrig populära. Svenska folket valde 1976 en borgerlig regering för första gången på 44 år. Och den 4 oktober 1983 demonstrerade 100.000 svenskar mot löntagarfonderna på Mynttorget i Stockholm. Det är fortfarande den största demonstration som ägt rum i Sverige.
Vinden vände. Och sedan dess är tonen i samhällsdebatten en annan.