Vem är kommunen egentligen till för? Politikerna eller medborgarna?
Jag tyckte den frågan ställdes på sin spets kort efter att knappt 2.500 Luleåbor på kommunens uppmaning samlats för att bilda världens största mänskliga hand, en gilla-tumme.
Förra veckan, efter att Internationella Engelska skolan ansökt om att starta en grundskola i Luleå yttrade sig nämligen den Socialdemokratiska majoriteten i barn- och utbildningsnämnden till Skolinspektionen och varnade för "negativa följder" för den egna kommunala skolan.
Alltså: Internationella Engelska skolans etablering, där 50.000 elever runt om i landet står i kö för att komma in, skulle försvåra planeringen för den kommunala skola som socialdemokraterna önskade att alla elever gick i. Det skulle bli jobbigt. Nämndens ordförande Ingrid Norberg varnade rentav för att hon skulle tvingas slå igen någon av de mindre kommunala grundskolorna om Skolinspektionen släppte in en så populär och välrenommerad skola i kommunen.
Med det ställningstagandet blev det närmast övertydligt att nämnden först och främst ser till kommunen och i andra hand till medborgarnas intresse. Tyvärr är den inställningen väldigt typisk för styrande politiker i länet.
Valfrihet i skola, vård och omsorg kan bidra till att skapa ett dynamiskt näringsliv och ge elever, patienter och brukare en valfrihet de aldrig tidigare haft.
Svenskt Näringsliv, Almega, Friskolornas Riksförbund och Vårdföretagarna har i en ny rapport kartlagt medborgarnas valfrihet på sex centrala områden i välfärden (förskola, grundskola, gymnasium, hemtjänst, äldrevård och läkarbesök) i samtliga landets kommuner. Sammanställningen visar på stora regionala skillnader. Störst är friheten och valmöjligheterna mellan olika utförare inte helt oväntat i Stockholmsområdet. I Norrbotten finns däremot mycket små möjligheter att välja alternativa välfärdstjänster.
Valfrihet har i viss utsträckning en koppling till befolkningstäthet. Och det är ingen nyhet att det till exempel finns inbyggda brister i vårdvalssystemet som gör det svårt att driva vårdcentraler i glest befolkade områden. Men särskilt anmärkningsvärd är faktiskt tätbefolkade Luleå kommuns usla placering i valfrihetsrankningen. När man slår ihop de sex kategorierna hamnar Luleå på plats 235 av 290 kommuner. 235:e plats! Det är klart sämre än både Boden (140), Övertorneå (151), Haparanda (176), och Kalix (208).
Luleå kommun, med sina 75.000 invånare, har den 27:e största folkmängden i riket och den fjärde största i Norrland. Luleå ska vara länets ekonomiska motor. Staden har universitet, flygflottilj, Facebook-hallar och snart fyra gallerior. Politiker och tjänstemän lägger dessutom stor möda på att försöka omvandla stadens image från grått och kallt till modernt och hippt.
Ett samhälle kan dock knappast bli speciellt öppet, levande och intressant så länge de styrande politikerna envisas med att alltid peka med hela handen och göra allt i egen regi. Tvärtom. Då krymper både medborgarnas självbestämmande och företagens marknad. Och då krymper även Luleå.