Jag säger inte att det är likadant i dag, men jag minns ju hur det var 2005 när jag var arbetslös och vände mig till arbetsförmedlingen. Som nyutexaminerad samhällsplanerare blev jag erbjuden praktik i kafeterian i en slalombacke. Jag tackade nej.
En annan gång fick jag höra att jag inom kort skulle aktiveras i en speciell ungdomsåtgärd. Om jag minns rätt handlade det om gå en kurs i konsten att söka jobb. Jag var försiktigt positiv till den möjligheten, men en vecka innan åtgärden skulle sättas in blev jag meddelad att jag var för gammal. Jag hade hunnit fylla 25 år, hade de upptäckt.
På papperet blev jag därför förflyttad från ungdomsfacket till akademikerfacket. Men i praktiken märktes ingen skillnad. Efter en tid tackade jag nej till arbetsförmedlingens "stöd" och hankade mig i stället fram med hjälp från sambon, föräldrar och tillfälliga jobb. Till slut återvände jag till studierna.
Sedan dess har jag varit utan arbete många gånger, men jag har aldrig mer vänt mig till arbetsförmedlingen. Det kostade alldeles för mycket. Både i tid och självförtroende. Jag vet, många har inget annat val. Men ska man ha ett arbete är det knappast Arbetsförmedlingen man ska vända sig till.
Som Jan-Olov Nordström skrev i debattartikeln var det färre än två procent av alla som fick jobb våren 2010 som fick det genom Arbetsförmedlingen. Enligt Medieakademins förtroendebarometer 2009 var arbetsförmedlingen den samhällsinstitution som allmänheten hade lägst förtroende för. Och sex av tio företag väljer bort arbetsförmedlingen när man rekryterar nya medarbetare.
Arbetsförmedlingen är förstås inte ensam skyldig till alla problem på arbetsmarknaden. Det finns många bidragande orsaker. Till exempel höga arbetskraftskostnader samt principen "sist in-först ut" som ger en rigid och orörlig arbetsmarknad.
Dessutom har inte människor den erfarenhet och utbildning som arbetsmarknaden i dag efterfrågar. Därför tycker jag att socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waidelich gör rätt i att ihärdigt belysa problematiken kring "missmatchningen" på arbetsmarknaden, även om det är ett fult ord. För trots att många företag går bra och behöver anställa så minskar inte arbetslösheten särskilt mycket.
Jag är dock väldigt tveksam till om Socialdemokraterna har de rätta verktygen. För det första vill nämligen S göra det lättare att få a-kassa och slopa kravet på att arbetslösa måste söka arbete utanför sin hemort. Är det någon som tror att arbetslösheten och missmatchningen minskar av det?
För det andra vill man satsa stora resurser på utbildning, särskilt vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Det låter bättre. Men har vi inte redan i dag extremt goda förutsättningar att med hjälp av CSN-stöd läsa vidare på exempelvis högskola och yrkeshögskola? Och hur ska arbetsförmedlingen välja ut vem som är lämplig att gå en skattefinansierad arbetsmarknadsutbildning?
Nej, varför i stället inte försöka få in fler aktörer som kan förmedla jobb till arbetslösa? Utrusta de arbetssökande med en jobbpeng och låt dem välja den aktör som passar dem bäst. Arbetsförmedlingen mår bara bra av lite konkurrens.