Det satt långt inne. Men till sist lyckades åsnorna och elefanterna i Washington nå en överenskommelse. Efter omröstningar i representanthuset och senaten undertecknade president Barack Obama en lag som höjer skuldtaket från 2.100 miljarder dollar till 14.300 miljarder.
Finansmarknaden lät sig dock inte imponeras. Under fredagen sänkte värderingsinstitutet Standard & Poors landets kreditbetyg för första gången i historien. Världens börser rasade. Och nu verkar ingen veta vad som händer härnäst.
Problemen är långt ifrån nya. Staten har under lång tid levt över sina tillgångar och uppmuntrat hushållen att göra samma sak. Förre riksbankschefen Alan Greenspan höll räntan alldeles för låg, för länge. Obama har i sin tur bevisat att statliga stimulansåtgärder inte är något magiskt recept för att få fart på ekonomin.
Sedan finanskrisen 2008 har man förlorat åtta miljoner jobb. Arbetslösheten ligger stadigt runt nio procent. Företagen anställer inte eftersom konsumtionen, normalt motorn i USA:s ekonomi, är svag. Efter att bostadsbubblan sprack är det förståeligt att hushållen väljer att spara i stället för att slösa. Och skulle de ändå få för sig att lägga pengarna på nya datorer eller HD-tv-apparater, så är det numera främst Kinas ekonomi som stimuleras, inte i USA:s.
Den amerikanska maktdelningsprincipen förutsätter att parterna tar ansvar. När demokraterna och republikanerna i kongressen har majoritet i varsin beslutande kommitté, senaten och representanthuset, krävs det att man kan samarbeta och hitta breda samförståndslösningar. Särskilt i kristider.
I det här fallet är det tydligt att den obstruerande Tea Party-fraktionen av det republikanska partiet fått ett för stort inflytande för landets bästa. Visst finns det mycket i Obamas spenderpolitik som är värt att kritisera. Skattehöjningar, miljardstöd till banker och en dyr sjukvårdsreform har inte skapat någon nödvändig ekonomisk stimulans. Så det behövs besparingar, inte bara höjda skuldtak. Men, som författaren Carl Hiaasen påpekade i Miami Herald, så kan man inte heller gärna ringa till Tea Party-rörelsen om huset börjar brinna.
Jag tycker egentligen att förskjutningen av tonläget är allvarligare än meningsskiljaktigheterna i sakfrågorna. På samma sätt som George W Bush fick utstå hån och glåpord från vänsterkanten utpekas nu Barack Obama som en girig, oerfaren, naiv, kommunistisk, nazistisk, islamistisk skurk som bara väntar går och väntar på att avslöja sin rätta identitet och införa sin onda antiamerikanska agenda.
Respekten för politiska motståndare verkar helt ha försvunnit. Nu handlar det bara om vem som skriker högst. Och det gäller både demokrater och republikaner. Det högt uppskruvade tonläget mellan de politiska lägren omöjliggör kloka kompromisser och riskerar i förlängningen att dela landet i två djupa klyftor.
Bara 40 procent har förtroende för president Obama enligt den senaste Gallupmätningen och förtroendet för kongressen ligger på rekordlåga 14 procent. Men jag antar att det ligger till som i alla andra demokratiska länder - amerikanerna har helt enkelt fått de politiker de förtjänar. Vi får hoppas att väljarna nu har vett att rösta bort dem.