Pengar tillhör inte först staten. Pengar tillhör dem som jobbat ihop dem, för det är där värdet har skapats. Det är ur det perspektivet man bör se en stadsbudget. Finansminister Anders Borg (M) lägger vid lunchtid idag sin åttonde budget. Huvudnumret i den är att han väljer att ta mindre pengar från oss medborgare. Närmare bestämt 3-4000 kronor per år.
Att låta människor behålla mer av sina pengar kan teknokratiskt motiveras med att det ger fler jobb och är bra för ekonomin. Båda är viktiga argument men viktigast av allt är frågan om utökade möjligheter för människor att styra över sitt eget liv. Med mer pengar kvar i plånboken varje månad minskar utsattheten. Om en tand oväntat måste lagas blir det inte en månad med blodpudding. Statistiska centralbyrån (SCB) har i flera studier tecknat bilden av ett land där stora grupper lever från lönebesked till lönebesked.
Varje krona i skatt blir som bekant en krona mindre för den enskilde att använda efter eget huvud. I brist på en sparbuffert tvingas alltför många lita till välvilja och dyra sms-lån för att få plus och minus att gå jämnt ut. Det är aldrig fantasilöst att låta människor behålla mer varje månad. Det är att ge miljoner människor en större möjlighet att styra sin egen vardag.
Det är att ge miljoner människor egna besparingar som ger en handlingsfrihet och en beredskap, som många i dag saknar. Det bör vara ett mål att alla kan uppnå ett sparkapital som motsvarar en årslön. Det är trygghet på riktigt. Med en sådan trygghet kan man lämna ett jobb där man inte trivs eller håller på att gå in i väggen på. Med en sådan trygghet kan man somna lugnt dagarna innan löning.
Hög skatt är på intet sätt liktydligt med hög välfärdskvalitet. Sverige har det näst högsta skattetrycket i OECD, men vi har inte den näst bästa skolan. Många länder med lägre skattetryck än Sverige har en högkvalitativ välfärd. Att väljarna ändå tror att välfärdskvaliteten stiger med skattetrycket beror kanske på att regeringen inte har lyckats med pedagogiken. Finland lägger 25 procent mindre per elev men får ändå ut bättre skolresultat.
Dessa tankar tänktes långt före partipolitikens tid. Den muslimske 1300-talsfilosofen Ibn Khaldun skrifter målar en snarlik bild som påminner om svenska statens uppgång runt andra världskriget och fall på 80-talet. ”I en stats begynnelse är skatterna låga och skatteintäkterna höga. När staten börjar förfalla gäller motsatsen: höga skatter och låga intäkter”. Han betonar att höga skatter leder till ”att människor slutar arbeta för att förtjäna sitt levebröd och inte längre anstränger sig för att skaffa saker och varor. Då avstannar civilisationen och allting börjar förfalla. Folk flyr åt alla håll för att undkomma sina herrar och för att söka sin utkomst på andra ställen”. I Sverige har det hänt men det har också vänt.
Sverige står inför utmaningar i framtiden. De länder som ger utrymme för att satsa på det okända och som bäst förmår att uppmuntra arbete, sparande och företagande kommer att leda utvecklingen. Den ekonomiska politiken skall ha som grundläggande syfte att stimulera arbete, sparande och företagande. Statsbudgeten som presenteras är ett steg mot den framtiden.