LEDARE: Ledare: Den modiga akademien

Nobelpriset i litteratur har numera närmast någonting otidsenligt över sig. Detta eftersom det idag har blivit så kontroversiellt att skilja ut den höga konsten från den låga och att hylla den kultur som kan förväntas att överleva sin samtid. Ändå fortsätter Svenska akademien att utse pristagare som är litterära främlingar för det stora antalet människor. Det är modigt i ett kulturklimat där exempelvis kriminalgenrens trivialförfattare i allmänhet ges lika stor uppmärksamhet som en Lars Gustafsson eller en Philip Roth. Det heter ofta att akademien gör sig själv och litteraturpriset irrelevant genom att på detta sätt ständigt belöna författare som mannen på gatan inte läser. Varför inte i stället hylla dem som appellerar till den breda publiken - en Astrid Lindgren eller en Dan Brown? Men det vore att ge upp tanken att den stora litteraturen inte är liktydig med de böcker som säljer bäst; att den betydande konsten har ett värde som sträcker sig i alla fall något längre än marknadsvärdet. Samtidigt stämmer det inte heller att de som kan beskrivas som stora författare tvunget måste vara fullständigt obskyra, vilket vissa röster som tenderar att föredra mer kommersiell kultur snipigt brukar hävda. Flera av de kandidater till nobelpriset som har förekommit i kulturredaktionernas förhandsspekulationer, som exempelvis Philip Roth, Don DeLillo och Tomas Tranströmer, är såväl bra skribenter som kommersiellt framgångsrika. Årets pristagare, författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio, är dessutom välkänd i hemlandet Frankrike och flera av hans romaner har också översatts till svenska. För tidningen Expressen beskriver en bokhandlare i Malmö upphetsat Le Clézio som en "populär vinnare". I vissa fall är det naturligtvis svårare för folk att tycka att Svenska akademien träffar rätt än i andra. En och annan lär nog fråga sig vilka högre värden som präglade den italienske pristagaren och dramatikern Dario Fos kommunistiska agitation. Men som regel är detta kravet som ställs på de författare som får äran att motta det som ibland beskrivs som världens finaste litteraturpris. Något som på senare år exempelvis bekräftas av valen av Günter Grass och JM Coetzee, som båda skrivit träffande kritik av den tyska nazismen respektive Sydafrikas apartheidsystem. Det är inte så dumt av akademien att försöka hålla en rågång mot den mer lättillgängliga kultur som inte förväntar sig lika mycket av mottagaren och som i mindre utsträckning inbjuder till reflektion och kritiskt tänkande. Nobelpriset i litteratur är snart den enda påminnelsen vi har om att allting inte är lika bra eller värdefullt. Därför är det tillfredsställande att Svenska akademien vägrar rätta sig efter kraven på att ge glans åt det triviala.

Ledare: Ledare: Den modiga akademien

Det är inte så dumt av akademien att försöka hålla en rågång mot den mer lättillgängliga kultur som inte förväntar sig lika mycket av mottagaren.