Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan lämnar sin post. Han använder barnen som ursäkt: han vill ta sitt ansvar som familjefar.
Men det är i själva verket "far" i "familjefar" som gör att Ibrahim Baylan måste gå. Eftersom samtliga toppkandidater till partiledarposten är män blir trycket inifrån partiet hårt på att partisekreteraren ska vara kvinna. Så Ibrahim Baylan gör som partiet vill och flyttar på sig.
Gubbfaktorn ställer till det på fler sätt. Riksdagsledamoten Monica Green från Skaraborg, en favorit bland borgerliga tyckare på grund av återkommande märkliga utspel, går med en genusanalys hårt åt maktspelet i partiet. Till TT säger hon att det främst är männen i partidistrikten som blockerar varandras kandidater, vilket förlamar valberedningens arbete.
"Distrikten går inte efter kompetens utan räknar på hur de ska få störst makt och bevara sina inre manliga strukturer," säger Monica Green.
Monica Green är denna gång inte helt fel ute i sin analys, men hon gör det alltför enkelt för sig. Det är sant att Socialdemokraterna, i stället för att försöka hitta en kandidat som kan utforma en ny politik och leda partiet till valsegrar, fokuserar på att tillfredsställa partiets olika schatteringar i möjligaste mån. I utbyte mot en inflytelserik post, exempelvis som ekonomisk-politisk talesman eller partisekreterare, kan trilskande distrikt gå med på att utse en partiordförande de inte tror eller litar på. Så mycket för att se till partiets bästa!
Men även om männen är många bland dem som bestämmer, är det inte graden av manlighet i partistrukturerna som är problemet; det är inåtvändheten, arrogansen och makttörsten som ställer till det - och inte bara för kvinnorna. Ibrahim Baylan bortkvoteras till exempel, för att underlätta den "rättvisa" fördelning av makt och poster utifrån kön, geografi och falang som för närvarande helt upptar den inre kärnan i socialdemokratin.
Hela partiet drabbas dock av maktspelet. Med nomineringar som fortsätter att strömma in tycks det fortfarande vara hela havet stormar inom S.
För att få lugn kan dörren därmed öppnas för en svag kompromisskandidat som ingen känner särskilt starkt för. Thomas Östros är en sådan. Han är visserligen erfaren, kunnig, retoriskt skicklig och, inte minst, pragmatisk. Men också uppfattad som torr, tjatig, kylig - och, värst av allt, precis som Ibrahim Baylan tätt förknippad med valfiaskot 2010. En dylik nödlösning som partiledare skulle tolkas som att Socialdemokraterna siktar in sig på återhämtning, stärkt resultat 2014 och valseger först 2018.
Risken med att välja en grå gammal trotjänare som Thomas Östros, förlorarstämplad, och som kompromisskandidat sittande utan starkt mandat att förnya politiken, är att valresultatet 2014 mycket väl kan nå en ny katastrofnivå. Då kommer luften helt gå ur Rörelsen.
Kanske hoppas Socialdemokraterna att väljarna ska hinna glömma vilka som var med och förlorade stort 2010. Men motståndarna kommer att påminna dem.