Ledare: Debattens centrum?

Partiledardebatt. Så här brukar det inte se ut vid voteringarna.Foto: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX

Partiledardebatt. Så här brukar det inte se ut vid voteringarna.Foto: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX

Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

Politik2012-10-24 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Närvaron vid omröstningarna varierar stort bland riksdagsledamöterna från Norrbotten. Det skrev Kuriren om i går på nyhetsplats.

"Det är inte så att jag är borta 27 procent av tiden. Under själva omröstningen är det så, men det är en liten del av riksdagsarbetet. Vissa ledande politiker har en frånvaro på 50-60 procent. Vi har kvittningssystemet som säkerställer att det inte blir förändringar i majoriteten", sa Sven-Erik Bucht (S), som hade lägst närvaro av de norrbottniska riksdagsledamöterna.

Så är det. Närvaron är lätt att mäta. Även om det finns väldigt goda skäl för de folkvalda att närvara vid omröstningarna (det är ju till exempel här lagar stiftas) så säger ändå närvaron väldigt lite om en enskild ledamots insats.

Inte heller går det att avgöra om en riksdagsledamot gjort ett bra jobb eller inte baserat på hur många motioner han eller hon skrivit (eller åtminstone satt sitt namn under). Tyvärr är det ju så att motionerna till väldigt stor del avslås i alla fall, eftersom frågorna redan avgjorts i utskotten.

Det kan visserligen finnas anledningar att skriva en motion ändå, ledamoten skapar en debatt i en fråga och får tillfälle att driva opinion i riksdagen. Motionerna saknar, liksom närvaron vid omröstningarna, således inte betydelse. Men något särskilt bra mått på en riksdagsledamots aktivitet är det inte.

Statsvetaren Simon Matti varnade ändå de folkvalda för att nonchalera riksdagsarbetet i gårdagens Kuriren.

"Den största delen av riksdagsarbetet pågår i utskotten. Men lämnar vi den formella delen och pratar om symbolfrågan så tycker jag att det ska vara fullt i plenisalen och riktiga debatter före voteringen. Jag tror att det är många ledamöter som inte reflekterar hur viktiga symboler de är för politiken."

Riskerar riksdagen sakta men säkert att sänka sitt eget förtroende? Jag är rädd för det.

Vem orkar egentligen hålla reda på vad 349 anonyma ledamöter har för sig? Många riksdagsledamöter är ju inte ens särskilt kända i de valkretsar som valt dem. Och Socialdemokraternas två nyvalda ledande företrädare sitter ju inte ens i riksdagen.

Ett effektivt sätt att öka legitimiteten och stärka ansvarsutkrävandet tror jag vore att minska antalet ledamöter. Som bonus skulle det dessutom spara en massa pengar.

Moderaterna har länge drivit frågan om en bantning av riksdagen med 100 ledamöter. I somras anslöt sig en arbetsgrupp inom Folkpartiet till kravet på att minska riksdagen till (299 eller 249 ledamöter). Fler borde ansluta sig till den linjen.

I en internationell jämförelse har Sverige ett väldigt väl tilltaget parlament. Folketinget i Danmark har till exempel 179 ledamöter. I Finland uppgår ledamöterna till 200 personer. I Norge har stortinget 169 parlamentariker. På Island har alltinget 63 ledamöter (vilket faktiskt är åtta färre än landstinget i Norrbotten!).

Det finns gott om plats för anonyma politiker att gömma sig i de svenska riksdagsbänkarna och ändå kvittera ut både arvode och en saftig riksdagspension. Riksdagen är för stor.