26.865 svenskar har mer än fem miljoner kronor i finansiella tillgångar. 740 personer har mer än 50 miljoner.
Inte alls illa. Att ha de pengarna på bankkontot hade inte gjort ont precis.
Mer än hälften av 9,5 miljoner svenskar har dock mindre än 50.000 kronor i besparingar. Många har ingenting, eller ligger till och med på minus.
I sin nyutkomna bok Fattiga och rika - Sanningen om svenskarnas privatekonomi (Ekerlids) konstaterar Peter Söderman att över hälften av dem som är rika (över fem miljoner i finansiella tillgångar) är framgångsrika företagare. Den näst bästa metoden är att bli rik genom aktier och fonder.
Däremot är det väldigt få som blir rika på arv, spel, bostadsaffärer eller giftermål med Donald Trump. Ännu färre blir det genom studier och arbete.
Det beror inte enbart på våra höga skatter och sammanpressad lönespridning. Det beror också på att svenskar hellre konsumerar än sparar.
"Innan 1980 gällde i Sverige tesen att först spara och sedan köpa. De enda lån du tog var för din bostad. Och på bostadslånen amorterade du. Ville du köpa en bil eller en tv gällde det att helt enkelt först spara ihop pengarna, sen köpte du bilen, eller tv:n. För många i Sverige gäller inte denna tes längre. Mängden företag vars affärsidé är att tjäna pengar på utlåning har växt kraftigt. Kreditkortsföretag, företag som erbjuder avbetalningslösningar och snabba lån kryllar det av. Att köpa något utan att betala vid köptillfället kräver endast några musklick, eller sms för den delen. För 30 år sedan var det en omöjlighet", skriver Peter Söderman.
Men vem kan egentligen klandra dem? Börserna har gått ned. Sparräntorna på vanliga bankkonton är löjligt låga. Konsumtion och belåning uppmuntras dessutom av staten genom ränteavdrag medan banksparande beskattas. Staten anser inte att det är viktigt att människor äger och sparar.
Det är ett problem att förmögenheten är så ojämnt fördelad Sverige. Men problemet borde inte handla om att få har mycket, utan att så många inte har något sparkapital alls.
Det är långt ifrån bara bidragstagare och låginkomsttagare som har svårt att skaffa sig buffertar och marginaler. Ett trasigt kylskåp, en ond tand eller en bil som vägrar starta blir ekonomiska jätteproblem även för människor som arbetar och har en medelgod lön. Många har en hyfsad lön, men inget kapital. Och när månaden är slut är pengarna också slut.
Journalisten Philip Lerulf visade i boken Balansakten (Timbro 2013) att 30 procent av dem som tjänar 25.000-33.000 kronor i månaden uppgav att de som mest skulle klara sig i sex veckor om lönen slutade att komma. I gruppen 30-49 år, personer som ofta har familj och försörjningsansvar, var marginalerna särskilt små. Bara 25 procent klarade mer än fyra veckor utan ny inkomst.
Det är oroande att svenskarna inte har ett större sparkapital.
Jobbskatteavdraget har gjort mycket för att minska människors otrygghet och beroende av politiska beslut. Men regeringen bör överväga sparstimulanser.
Skuldkrisen i Europa har visat att det är bättre för stater att spara än slösa. Samma sak bör gälla hushållen: den som spar han har.