Nås inte en lösning före fredag kommer det snart att vara slut på mat i skolor och lunchrestauranger. Därefter blir det ostädat på köpcentrum, stopp på byggen och brist på toalettpapper och andra varor på butikshyllorna.
Inte bara 5.600 anställda vid 31 lager och 34 butiker berörs nämligen av Handels stejkvarsel som träder i kraft på fredag. En vecka senare, den 20 april, stoppar Pappers leveranserna från flera pappersbruk. Fastighetsanställdas förbund lägger samtidigt ner städutrustningen vid åtta köpcentra. Byggnads och Målarna skickar hem arbetare från butiksbyggen. Och Seko står berett att ta ut 220 peroner i strejk på asfaltsverk runt om i landet.
Det är inget ovanligt att Handels hotar med strejk. Det hör till spelets regler och inträffar nästan vid varenda avtalsrörelse. Men har inte avtalsrörelsen varit ovanligt infekterad på sistone? Och hur realistiska är egentligen kraven?
I höstas kom arbetsgivarna och deras motparter inom industrin och stora delar av servicesektorn överens om årliga löneökningar på 2,6 procent. Handels kräver ökningar på 4,5 procent, nästan dubbelt så mycket.
I förhållande till industrin har de handelsanställda i Sverige redan de högsta lönerna i Europa.
Man talar vackert om jämställdhetssatsningar, men gemensamt för den minoritet av LO-förbund som nu varslat om strejk är att de går in för att krossa industriavtalet.
Både lönekraven och varslen är utformade för att en gång för alla göra slut på industrins avgörande roll för lönebildningen på svensk arbetsmarknad. Då kan man också veva på med storsläggan utan att bry sig om futtiga saker som ungdomsarbetslöshet och en tillväxttakt på omkring noll procent i svensk ekonomi.
Till saken hör också att den nuvarande lönemodellen, där industrin sätter normerna för löneökningarna, tjänat konkurrenskraften och den svenska samhällsekonomin väl. Modellen har dessutom de senaste 15 åren gett löntagarna reallöneökningar med 45 procent!
De som drabbas värst av handels orimliga krav är dock varken Urban Bäckström från Svenskt näringsliv eller den lilla lokalbutiken runt hörnet , det är i stället unga, utlandsfödda och personer med funktionsnedsättningar - de som i dag står längst från arbetsmarknaden.
Relativt befolkningsstorleken har Sverige 130.000 färre anställda inom servicesektorn än övriga västländer. Höga löner är en förklaring. Höga skatter en annan.
Krav som syftar till att pressa ihop världens redan mest sammanpressade löner ännu mer leder ofrånkomligen till utslagning av enklare jobb. Alltså mer arbetslöshet, utanförskap och barnfattigdom, inte mindre. Hur vackert låter det?
Pressas lönerna ihop ytterligare minskar dessutom drivkrafterna att studera och ta på sig ansvar och mer krävande arbetsuppgifter. Det ska löna sig att jobba. Men det måste väl också löna sig att skaffa sig en utbildning?