Stefan Löfven har förgäves väntat på det stora lyftet i opinionsmätningarna. Nu backar han.
I aprilmätningen från DN/Ipsos som presenterades på söndagen noterade Socialdemokraterna beskedliga 33,7 procent (-0,9). Vid samma tidpunkt före valförlusten 2010, i april 2009, låg Socialdemokraterna på nästan exakt samma nivå (33,5 procent) som i dag. Läget påminner dock på mer än ett sätt om det som rådde under Mona Sahlins tid som partiledare.
Socialdemokraterna gick länge bra i opinionsmätningarna (som mest var S uppe i 40-procentsnivåer 2008) trots - eller snarare tack vare - att Sahlin höll tyst. När det sedan blev valrörelse och politik och regeringsalternativ började debatteras och ställas mot varandra, gick det genast betydligt sämre.
I de få frågor där Stefan Löfven faktiskt har gett besked låter han dessutom nästan exakt som Mona Sahlin gjorde i valrörelsen. Rutavdraget för läxhjälp åt gymnasieelever ska avskaffas, krogmomsen ska höjas liksom arbetsgivaravgifterna för unga. Pengarna satsas i stället i huvudsak på utbyggnad av bidragssystemen.
I katastrofvalet 2010 ledde konflikten mellan arbetslinjen och bidragslinjen till att endast 20 procent av alla med jobb röstade på Socialdemokraterna. Varför skulle utfallet bli annorlunda den här gången?
Om det hade existerat ett rödgrönt samarbete i dag skulle S+V+MP visserligen tillsammans få 47,9 procent mot 43,9 procent för de fyra regeringspartierna enligt DN/Ipsos. Men det gör det inte. Det rödgröna samarbetet är dött och begravet och hittills har Löfven duckat för alla frågor om regeringsalternativ.
Det bådar inte gott för Socialdemokraterna. Om alliansregeringen fortsätter visa att de klarar av att ta ansvar för ekonomin och landet - helst samtidigt som de skissar på en mer ambitiös reformagenda inför framtiden - då visar Ipsos/DN-mätningen på att det finns mycket goda möjligheter till en vändning som liknar den som alliansen gjorde i valrörelsen 2010.
En hel del kunde göras bättre. Men det borde vara uppenbart för var och en att den djupa internationella lågkonjunkturen inte främst inrikespolitiska orsaker. Sverige står tvärtom i ett europeiskt perspektiv ovanligt väl rustat att möta kriser och turbulens på arbetsmarknaden.
Det finns fler orosmoln för Socialdemokraterna. En annan mätning från Ipsos visade under förra veckan att väljarnas förtroende är större för Fredrik Reinfeldt än för Stefan Löfven. Siffrorna är i stort sett oförändrade, gentemot föregående mätning ett år tidigare.
Resultatet betyder visserligen att Löfvens förtroende har stått sig genom den för partiet så pinsamma och uppslitande Omar Mustafa-affären. Men det visar också att svenska folket fortsatt litar mer på Fredrik Reinfeldt än Stefan Löfven när det gäller "att företräda Sverige utomlands", "leda landet i en kris", "leda regeringsarbete" och "skapa majoritet i riksdagen".
Genom att vara tyst och genomtänkt har Löfven hittills undvikit att göra juholtare och andra misstag. Men förtroendemätningen visar, tack och lov, att en politiker inte automatiskt framstår som ett bra alternativ genom att inte säga något.
Ju närmare valet vi kommer desto svårare blir Löfvens nuvarande strategi. Väljarna väntar på besked i regeringsfrågan och i ett flertal konkreta politiska frågor.