Det fanns förväntan i luften när årets första partiledardebatt inleddes. Läget i svensk politik är minst sagt intressant.
Av det rödgröna samarbetet finns bara spillror kvar. Opinionsstödet för Socialdemokraterna är katastrofalt lågt: runt 25 procent. Mona Sahlin lämnar ledarskapet för det sjunkande skeppet i mars. I maj följs hon av Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som måste avgå enligt Miljöpartiets stadgar. Alla tre är därför nu så kallade lame ducks, halta ankor, det vill säga ingen
bryr sig längre om vad de säger eller gör. Och i Vänsterpartiet är det snart bara Lars Ohly som inte anser att han bör avgå.
Från oppositionen hörs för stunden inte mer än enstaka kväkanden från Jimmie Åkesson, vars Sverigedemokrater blivit kaxigare efter inträdet i riksdagen.
Alliansen har också ett intressant läge. Den styr Sverige i minoritet. Moderaterna är Sveriges i särklass största parti. Historiskt, men samtidigt pressande för Allianskamraterna. Folkpartiet och Centern haltar; KD:s vinglande kring fyraprocentsspärren tvingar Göran Hägglund att närmast dagligen kämpa för sin politiska överlevnad.
Förväntningarna föll dock pladask. Det mesta av luften gick snart ur debatten, när de borgerligas repliktid (Jimmie Åkesson hade inga presenter med sig) åts upp av tack- och avskedstal till Mona Sahlins och Maria Wetterstrands ära.
När den riktiga debatten kom i gång blev replikerna färre. De rödgröna körde mest med trötta upprepningar från valrörelsen.
Maria Wetterstrand stack ut genom att prata kritiskt om dansk invandringspolitik, en känga till Sverigedemokraterna, som utsattes för de hårdaste debattattackerna. För tillfället går den skarpaste stridslinjen i riksdagen mellan SD och övriga.
Partiledarna använde en hel del debattid till att analysera varandras situation. De borgerliga berömde Mona Sahlin för sina försök att "förnya" socialdemokratin, beröm som säkert fick fler än en mörkröd sosse att muttra.
Mona Sahlin kallade Folkpartiet för "skolpartiet" och undrade var socialliberalismen tagit vägen. Hon "anklagade" Maud Olofsson för att ha vridit Centern högerut i politiken och därmed nedåt i opinionen.
Båda slog ifrån sig bra; Jan Björklund och Maud Olofsson var denna dag mer på hugget än Fredrik Reinfeldt som, om än självsäker, höll sitt vanliga torra lovtal till regeringens strama finanspolitik.
Göran Hägglund markerade i sitt anförande mot denna Moderaternas inriktning på budgetbalans. Detta är bara ett medel, inte politikens mål, sade Göran Hägglund, som hellre ville prata värderingar. Som vanligt mynnade KD-ledarens ansats inte ut i något mer handfast än så.
Debatten blev väldigt mycket Mona Sahlins avsked. Hon tog emot flera hyllningar, särskilt för sitt starka ledarskap i HBT-frågor, vilket också avslöjar en del om hennes svaghet som partiledare: i frågor man vinner val på, ekonomi och jobb, lyckades hon aldrig övertyga.