Granskningen av demensvården i Piteå ledde inte till något bakslag för de styrande Socialdemokraterna. Men den ledde till en viktig debatt om prioriteringar, när det visade sig att kommunledningen i åratal lyft bort pengar från äldreomsorgen. Vad kan vara viktigare än en god omsorg om våra mest utsatta äldre? blev en dominerande fråga i debatten. Många visade den rätta magkänslan i solidaritet med samhällets svagaste.
Som vanligt följde dock, som så ofta efter känsloladdade reportage om missförhållanden, även mindre välgrundade utspel. Snabbt kom krav på minimibemanning, i enlighet med svensk politisk tradition där inget samhällsproblem är för stort för att inte kunna lösas med mer pengar och personal.
En samlad opposition i riksdagen är nu på gång att rösta igenom nationella riktlinjer för bemanning inom demensvården. Det har fått Sveriges Kommuner och Landsting att protestera: "Det är de äldres individuella behov som måste ligga till grund för bemanningen", säger organisationens ordförande Anders Knape (M).
Riktlinjer för bemanning kan leda till felprioriteringar, eftersom situationen ser olika ut på olika ställen. Det är inte alltid säkert att en förstärkt personalstyrka är vad som främst behövs.
Äldreminister Maria Larsson (KD) gjorde i samband med debatten om demensvården en klok invändning att golv gällande bemanning riskerar att bli ett tak; dessutom satt på lösan grund, eftersom ingen säkert kan säga vad som är en rimlig miniminivå.
Gudrun Dickman, ordförande i Kommunals sektion 14, Kalix, skriver i Kuriren 13 december att "det är inte vårdbiträden, undersköterskor eller annan personal som bestämmer kvaliteten i vården - det gör politikerna, genom att tilldela tillräckligt med pengar ...".
Hon har fel. I slutänden hänger det på personalen hur god vården och omsorgen blir. Kompetens och medkänsla är minst lika viktigt som personalantal. Som Dagny Vikström, Luleås demensteam, klokt sade i Kuriren häromdagen: "När folk säger att det behövs fler händer i vården brukar jag säga att det inte hjälper med fler händer, om det inte följer med ett huvud till varje par."
Inga pengar eller personalresurser i världen kan heller i grunden förändra den tragiska grundförutsättningen att demens, och för den delen allt åldrande, innebär en på många sätt förnedrande nedbrytning av en människas kropp och själ. Delvis handlar de starka reaktionerna på Uppdrags Gransknings reportage från demensvården i Piteå nog om chocken i mötet med en verklighet som sällan skildras, och som krockar med vår idag romantiserade föreställning om ett "värdigt" åldrande.
Skattepengar ska dock satsas där behoven är som störst; på dem som behöver hjälpen allra mest. Politiker prioriterar inte tillräckligt bra.
Men till de ibland felprioriterande kommunpolitikernas försvar måste samtidigt sägas att en satsning på ett håll alltid leder till snålande på ett annat, exempelvis på barnomsorgen - och då kommer ny kritik. För vad kan väl vara viktigare än barnen ...?