Försvarsberedningens rapport är förmodligen den mest emotsedda och hårdast recenserade rapporten på väldigt länge. Från främst politiskt håll hyllas den som resultatet av gott samarbete och samsyn. Från andra håll kritiseras den som en urvattnad kompromiss.
Den som har följt beredningens arbete i medierna har naturligtvis svårt att smälta tanken på att samsyn skulle vara en av ingredienserna i rapporten. Processen har tvärtom varit synnerligen polariserad. Den trilskande trojkan har bestått av Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Något tillspetsat kan anledningarna bakom partiernas ståndpunkter summeras så här: Vänstern, som påstår sig ha gjort upp med sitt förflutna, vill ännu inte erkänna att Ryssland kan vara ett hot. Miljöpartiet tror huvudsakligen inte på militära hot och Moderaterna tycker att militära hot kostar för mycket.
Inget av detta ska dock ha någon som helst betydelse för en analys av det säkerhetspolitiska läget. En analys av faktiska omständigheter kan inte göras till föremål för en politisk process utan att förlora i såväl saklighet som trovärdighet. Den politiska processen kännetecknas av kohandel, ryggkliande och övriga hänsynstaganden – inget av vilket har en plats i ett utlåtande av det här slaget.
Först fastslår man fakta, därefter utarbetar man politik utifrån dessa fakta, ideologisk övertygelse och praktiska hänsyn. Till sist ingår man i en process av givande och tagande med andra partier tills tillräckligt många är tillräckligt nöjda för att man ska kunna få igenom en överenskommelse.
Försvarsberedningen är konstruerad för att vända på processen. Förhandla om fakta så slipper vi en diskussion om politiken sedan. Det är politik för politikens skull. Som sådant är det säkert ett framgångsrikt exempel, men det har inget att göra med verkligheten och det duger inte att bygga politik på.
Innehållet i försvarsberedningens rapport är i grund och botten värdelöst – oavsett vilket innehållet faktiskt är. Visst, rapporten har en naiv och undflyende hållning gentemot den ryska upprustningen och ökade aggressiviteten, beredningen är till och med oförmögen att ens använda ordet upprustning utan väljer att kalla det modernisering. Men processens brister gör att det knappast spelar någon roll.
Om det hade funnits en genuin vilja att utröna det säkerhetspolitiska läget och hur det kan komma att utvecklas hade uppdraget givits till en grupp experter, ett bra sådant val hade varit Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
I vanliga fall kan det offentliga inte ens byta ut en blankett utan att låta experter utreda saken. Men när det gäller det minst sagt komplexa området global säkerhetspolitik behövs det inte – då gör man själva. Den enda anledningen till ett sådant beteende är att man inte vill höra vad experterna kan råka säga om saken och få en allmän debatt om det.
Det är inte ett smickrande tillvägagångssätt i ett demokratiskt land.