LEDARE: Ledare: Bättre än ryktet

Det stod ganska klart i helgens partiledardebatt i SVT att alliansen har två starkare kort och två något svagare. I debatten om skolan, säkerhetspolitiken och kärnkraften gjorde Jan Björklund (FP) slarvsylta av oppositionen. Fredrik Reinfeldt (M) framstod som monumentalt säker och trovärdig i rollen som lagledare, med ansvar för ekonomin, för helheten - för Sverige. Göran Hägglund (KD) och Maud Olofsson (C) hade svårare att nå fram. De har haft svårt att hitta egna, slagkraftiga profilfrågor. Göran Hägglund ger sig in i märkliga debatter om kultur och verklighetsfolk och lyckas inte riktigt krångla sig ur. Maud Olofsson har fått ta mycket stryk för Saab och Vattenfall. Båda partiledarna har som bekant problem med opinionen. Men båda är också, så att säga, bättre än sitt rykte. Göran Hägglund har som socialminister basat över en genomgripande valfrihetsrevolution i välfärden. I äktenskapsfrågan stred han för det enda rimliga alternativet. Som person har han en avväpnande humor som än så länge inte riktigt kommit till sin rätt i debatten. Maud Olofsson har en god pedagogisk förmåga, när hon inte blir för entusiastisk och övergår till mässande. Politiskt är hon en välkommen förnyare. Svensk energipolitik har länge levt med en tvångströja. Borgerligheten har politiskt varit värst drabbad av detta. Den kompromiss som alliansen fått på plats, och där Centern fick offra mest, är en historisk överenskommelse. Maud Olofsson har också mer än någon annan gått i bräschen för en reformerad arbetsrätt. Förhoppningen är nu att Göran Hägglund och Maud Olofsson ges utrymme i alliansen att hitta sina nischer. Företagarsverige skriker efter reformer. Det bör, tillsammans med arbetsrätten, bli Maud Olofssons stora grej inför valet. Göran Hägglund ser redan ut att sikta in sig på att vinna över pensionärerna, och kan dessutom göra en viktig insats genom att hålla emot det värsta genusvansinnet och andra politiska klåfingrigheter. Slaget om valsegern är inte förlorat. Allra tydligast i TV-rutan blev nämligen oppositionens problem. De rödgröna visade vilket svagt lag de är. Peter Eriksson (MP) försökte leka Maria Wetterstrand (MP) men framstod som överdrivet aggressiv. Mona Sahlin (S) stod i mitten och såg besvärad ut, över Peter Erikssons utfall, och oroad, över vad Lars Ohly (V) skulle säga härnäst. Det gjorde hon rätt i. Miljöpartiets fientlighet mot kärnkraft och Vänsterns attacker mot betyg och skattesänkningar gör Sahlin bäst i att tona ned. Oeniga är de rödgröna också; i flera frågor svajjade det inom oppositionen, medan alliansledarna mestadels kunde leverera ett gemensamt och rakt "ja"
eller "nej". Så trots Maud Olofssons och Göran Hägglunds problem står alliansen
relativt sett stark. Bättre att ha ett par halvsvaga kort med potential än en triss i nollor.

Ledare: Ledare: Bättre än ryktet