Rikspolisstyrelsen och de 21 regionala polismyndigheterna ska år 2015 bilda en sammanhållen polismyndighet, meddelade justitieminister Beatrice Ask (M) under fredagen.
"Vi ser och har utrett och har fått besked om att de 21 myndigheterna och Rikspolisstyrelsen tillsammans är svårstyrda, men också att det finns befogenheter som krockar med varandra", sa Ask till TT.
Det är en stor och genomgripande förändring, den största sedan förstatligandet för 47 år sedan, och det är verkligen på tiden att den kommer.
Problemen med 21 självständiga revirpinkande myndigheter är väl utredda och alldeles uppenbara. Det har varit svårt att samarbeta över länsgränserna och dessutom väldigt dyrt för varje myndighet att hålla sig med specialistkompetens som sällan eller aldrig används. Men ökad samordning och centralisering får inte vara det enda svaret på polisens effektivitetsproblem.
Det har skett en ordentlig satsning på polisen under senare år, särskilt efter Alliansregeringen tillträde 2006. Men trots att anslagen till polisen har ökat med 40 procent och antalet anställda med 26 procent mellan 2000 och 2010 är resultaten desamma. Antalet uppklarade brott blir inte fler.
Särskilt dyster är statistiken när det gäller vardagsbrott som skadegörelse, stölder och bostadsinbrott. Svensk polis är faktiskt sämst i hela Norden på att klara upp bostadsinbrott. Av 22.000 anmälningar förra året klarade den svenska polisen endast upp 920 inbrott.
Det får inte bli så att polismyndigheten och den centrala byråkratin nu växer ytterligare på det verkliga polisarbetets bekostnad. Ansvaret får absolut inte flyttas längre från verksamheten på fältet. Om vardagsbrotten ska bekämpas effektivt är det tvärtom viktigt att den lokala förankringen förstärks.
Alla Sveriges poliser kan inte sitta på Kungsholmen, påpekade Leif GW Persson i samband med att han lämnade rikspolisstyrelsen för några år sedan. Alla Norrbottens poliser kan heller inte sitta i Luleå. Polisen måste vara både central och lokal.
I dag är det nästan omöjligt att rekrytera poliser till Gällivare, Haparanda, Jokkmokk och Kiruna. Länspolisen löser än så länge bemanningsfrågan genom att straffkommendera ut poliser från kusten. Det är en helt ohållbar situation, inte bara för att det blir dyrt.
Det är illa att polisen drar in på bemanningen när den behövs som mest, på kvällar och helger. Om den polis som ibland faktiskt finns på plats på polisstationen i inlandet inte har någon lokal förankring fallerar även det förebyggande och relationsskapande arbetet i samhället.
Sammanslagningen till en gemensam polismyndighet är ett steg i rätt riktning. Men polisens problem handlar nog mer om brist på närhet än brist på samordning och central organisation.
Skulle kommunalråden ansvara för den lokala polisen skulle de kommunala trygghets- och ordningsfrågorna komma högre upp på dagordningen än vad de gör i dag. Och polisstationerna skulle vara bemannade, var så säkra. De ansvariga politikerna skulle inte ha något val.