Valdeltagandet i EU-valet var rekordlåg förra gången. Inte bara i Sverige utan också i resten av Europa. Endast 43 procent av unionens röstberättigade gick till vallokalerna 2009.
Inte ens partierna verkade särskilt intresserade av att göra EU-valet intressant.
Anonyma parlamentariker lyftes halvhjärtat fram. Till skillnad från "riktiga" val till riksdag, landsting och kommun fick inte ens alla hushåll fick valsedlar hemsända.
Väljarnas reaktion var logisk. Väl i Bryssel och Strasbourg ska sedan de folkvalda inordnas i spretiga partigrupperingar som de flesta knappt har en aning om vad de står för.
Den svenska mediebevakningen av EU är minimal. Väljarnas möjligheter att utkräva ansvar är mycket små.
Så, vad har de egentligen för sig där nere?
När jag besökte parlamentet i Strasbourg förra veckan diskuterade parlamentarikerna bland mycket annat EU:s budget för 2013, EU-patent, en digital inre marknad och om en grupp av EU-länder skulle få införa en skatt på finansiella transaktioner.
Intressanta och viktiga frågor alltihop. Men när jag gästade EU-parlamentet i Bryssel i slutet av mars debatterade faktiskt parlamentarikerna exakt samma frågor. Det går inte undan.
När är en fråga egentligen avgjord? Och hur ser beslutsordningen ut?
En av anledningarna till att EU är så svåröverblickat är att det inte är något vanligt parlamentariskt system.
Det pågår ständiga förhandlingar inom och mellan parlamentet, kommissionen och ministerrådet. Men det finns ingen regering, ingen riksdag och ingen opposition. Bara oändliga debatter, förhandlingar och kompromisser.
Rörigt är det. Men bitvis också ganska roligt.
Ordningen, eller oordningen, bäddar nämligen för udda alliansbyggen. Det är ett förhandlingsspel som kan leda fram ställningstaganden som går stick i stäv med vad de svenska partierna vill göra på hemmaplan.
Det finns till exempel en bred uppslutning i Sveriges riksdag för att Sverige ska verka för att EU:s budget inte växer och att den svenska EU-avgiften ska bantas. Men vad händer i parlamentet?
Socialdemokraten Göran Färm, som också är de europeiska socialdemokraternas budgetansvarige, folkpartisten Cecilia Wikström, centerpartisten Kent Johansson samt piratpartisterna Amelia Andersdotter och Christian Engström röstade alla för att Sverige skulle betala betydligt MER till EU.
De övriga svenska socialdemokraterna och folkpartisterna "kunde inte ta ställning" utan lade ner sina röster. Emot en ökande budget röstade bara parlamentarikerna från Moderaterna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.
Hur många har till exempel hört Göran Färm och Cecilia Wikström ställas till svars för att de går emot Sveriges och väljarnas åsikter?
Vi måste få se och höra mer av europaparlamentarikerna. Precis som våra nationella politiker måste de grillas och ställas mot varandra i dueller och tv-debatter. De är folkvalda och ska därför behandlas som sådana.
Valdeltagandet må ha varit lågt. Men i har ändå röstat fram vilka 20 personer som ska företräda oss i Europaparlamentet.