Luleås kommunalråd Karl Petersen passade i sitt anförande under Socialdemokraternas extrakongress på att ännu en gång slå ett slag för Norrbotniabanan. Det gjorde han rätt i. Många lokalt och regionalt omhuldade projekt för väg- och järnvägsbyggen pockar på uppmärksamhet från de rikspolitiker som sitter på pengarna. Konkurrensen är stenhård.
Näringslivet i Norrbotten har fått kritik för att inte marknadsföra järnvägsprojektet mer. Men det räcker inte med goda ekonomiska argument. Samhällsekonomiska nyttokalkyler ger ofta oklara besked; Norrbotniabanan har fått både tummen upp och tummen ned i sådana beräkningar.
Till sist spelar politiska bedömningar och taktiska kalkyler lika stor roll för att spaden slutligen sätts i jorden. Botniabanan bedömdes inte ge tillräcklig lönsamhet i en samhällsekonomisk utvärdering 1996, men Persson-regeringen gav ändå klartecken till projektet.
I andra fall får, även om samhällsvinsterna på sikt kan bli stora, de enorma summor som investeringar i infrastruktur ofta kostar på både kort och lång sikt, i stället politikerna att tveka och hålla igen. Men det kostar också. En beräkning som Nutek gjort visar att samhället fram till 2020 förlorar 70 miljarder kronor på uteblivna trafiksatsningar i storstäderna.
Osäkerheten i de samhällsekonomiska bedömningarna bidrar till den ibland överdrivna försiktigheten. Viss medvetenhet finns också om att kostnaderna brukar skena och projekten dra ut på tiden.
En DN-artikel (4/4) om Botniabanan antyder att det gick lite för fort på slutet. Invigningen tidigarelades på grund av att kungen var bokad. Signalsystemet fungerar nu inte som tänkt. Var tredje tåg har ställts in eller försenats. Både gods- och persontrafiken blev mindre än beräknat.
Då ska man veta att projektet ändå blev försenat i förhållande till den ursprungliga tidtabellen. Att dra spår genom gamla bruksbygder gick bra, men när rälsen skulle in mot akademikerstaden Umeå vaknade de miljömedvetna till liv och blåste till försvar för fågellivet. En omfattande miljöprocess följde som försenade och fördyrade banbygget.
Infrastrukturprojekt väcker alltid olika särintressen till liv. I kakofonin av röster som drar åt olika håll är det viktigt att de som bestämmer håller huvudet kallt och ser till helheten.
Idéer finns om att föra över mer ansvar för infrastrukturen till regionerna. Men det behövs en stat som tar ett helhetsansvar för transportsystemet, ger det tillräckligt med resurser och ser till att skattebetalarna får så mycket som möjligt för varje satsad krona.
På infrastrukturens område har politikerna alltså en svår balansgång att gå. Snarare än att följa det bland politiker populära att försöka både gasa och bromsa samtidigt, måste de bli bättre på att göra avvägningar mellan de intressen som vill rusa iväg och de som bara bromsar.
Det kostar för samhället att vänta med viktiga investeringar i infrastruktur. Men det får inte gå så fort framåt att politiska ambitioner gör att projekten spårar ur.