Kulturutredningen kommer att kritiseras. Utredningen lämnade sin rapport till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) på torsdagen – men flera kulturdebattörer hade långt tidigare bestämt sig för att vara negativa. Det här är ju en borgerligt initierad utredning av kulturpolitiken, och för många kulturtyckare hör borgerlighet och kultur inte ihop.
Det har märkts i debatten, där det florerat konspirationsteorier att alliansen vill montera ned kulturpolitiken och svälta ut svensk kultur. Märkligt, eftersom kulturen fått ökade anslag i statsbudgeten sedan alliansregeringen tillträdde.
De som oroats kan i alla fall lugna ner sig nu. Några radikala omgörningar från den kulturpolitiska inriktning som gällt sedan 1974 föreslås inte. Kulturpolitiken sågs då som en del av statens samhällsbyggande i stort, inte som en avgränsad sektor. Vad Kulturutredningen nu föreslår, att kulturpolitiken ska samspela mer med andra politikområden, är i linje med denna tanke.
Utredningen vill också se en ökad regionalisering av kulturpolitiken, även det ett mål från 1974. Statens stödverksamhet ska samordnas så att dess ställning i relationen till regioner, kommuner och landsting blir tydligare, men de lägre nivåerna ska få mer makt över fördelningen av kulturkakan.
Redan idag bedrivs en ansenlig del av kulturpolitiken på regional och lokal nivå. Sveriges kommuner, landsting och regioner lägger varje år tillsammans runt två miljarder kronor mer än staten på kultur. I Norrbotten har landstingets utgifter för kultur stigit från 75 till 90 miljoner kronor 1998–2007. Med sina 363 kronor per invånare hör Norrbotten till de landsting som lägger ut mest pengar på kultur, vilket inte med säkerhet gläder alla norrbottningar - sjukvården har som bekant svårt att få pengarna att räcka.
Huruvida det blir mer pengar till kulturen med en regionalisering återstår att se. Mer statliga pengar gör ju det möjligt för landsting och kommuner att dra ner på de egna bidragen.
Förutom mindre pengar räds en del i kultursektorn att kulturen ska förvandlas till ett regionalpolitiskt medel. Att Kulturutredningen uttryckligen nämner kulturens roll för "regional tillväxtpolitik" lär inte stilla deras oro.
Men egentligen spelar det nog mindre roll om kulturen blir statspolitiskt eller regionalpolitiskt styrd. En kulturpolitik baserad på offentlig stödverksamhet dras med samma risk att skapa utslätning och politisk korrekthet, oavsett på vilken nivå politikers och tjänstemäns petande i konsten och kulturen sker.
Så sett har de borgerliga partiernas historiskt sett svagare koppling till kulturpolitiken varit ett hälsotecken. Men år 2009 verkar även de ha anammat det kulturpolitiska arvet från ett vänsterradikalt 1970-tal.