Det är lättare att raljera och kritisera när man sitter i opposition. När Allianspartierna satt där fick de styrande Socialdemokraterna ofta en rejäl slev av hån för det som på finspråk kallas arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Amstrams, vuxendagis, förvaring, låtsasjobb; till skillnad från de "riktiga jobb" som de borgerliga skulle fixa om de fick chansen.
Sanningen är att sida vid sida med de utmärkta arbetsmarknadspolitiska reformer som Alliansen genomfört; jobbskatteavdragen och omläggningen av socialförsäkringarna för att nämna några, så har delar av den gamla Ams-politiken levt kvar som en del i det som kallas arbetslinjen.
Det som förändrats är främst namnen på insatserna för de arbetslösa. Arbetsförmedling har blivit coachning. Aktivitetsgaranti har blivit jobb- och utvecklingsgaranti. Den tidigare var ingen garanti för något annat än passivt deltagande i meningslösa kurser, och den senare är ingen garanti för varken jobb eller utveckling.
Plusjobben som Alliansen avskaffade har blivit de numera ökända fas 3-programmen, sista fasen i jobbgarantin, varigenom långtidsarbetslösa får sysselsättning hos en arbetsgivare i maximalt två års tid medan staten står för notan.
Det blir femtusen i månaden till arbetsgivaren. Den arbetslöse får aktivitetsersättning till 65 procent av lönen, och med otur arbetsuppgifter som att döma av den senaste tidens mediedebatt kan vara alltifrån meningslösa till kränkande.
Vissa ser programmen som en möjlighet för dem som står långt från arbetsmarknaden att skaffa sig meriter och kontakter, medan andra tycker det mest liknar tvångsarbete. Men precis som med alla sådana här typer av åtgärder är risken för inlåsning av arbetskraft och utträngning av "riktiga jobb" överhängande.
Så ja, det är lätt att kritisera arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ändå är det många som ropar efter mer av dem.
Mona Sahlins (S) käpphäst i valrörelsen var att den så kallade ungdomsgarantin innebar "aktivitetsförbud" eftersom deltagarna de tre första månaderna bara sökte arbete och inte deltog i någon insats. Sahlin ville ha insatser från första dagen, exempelvis i form av utbildning.
Det låter så enkelt och fint - och fungerar så dåligt. Vem tror på allvar att studietrötta eller studieovilliga ungdomar "aktiveras" eller för den delen motiveras av att utsättas för ännu en utbildningsåtgärd?
Å andra sidan är mer idogt arbetssökande heller ingen universallösning. Vissa grupper arbetslösa har ytterligt svårt att matchas mot någon arbetsgivare överhuvudtaget. Många enklare, lägre betalda arbeten är sedan länge bortrationaliserade eller utskattade från svensk arbetsmarknad.
Alliansens skattereduktioner på tjänster röjer bort hinder, men för en del arbetssökande kvarstår faktum att subventionerade arbeten ibland är enda lösningen, trots alla problem de medför.
Alternativet, som erbjöds rikligt under socialdemokratin, är sjukskrivning och förtidspension. Är det bättre?