LEDARE: Ledare: Allting har en gräns

Häromåret gjordes ett stort nummer av en undersökning som visade att svenskarna gärna betalar skatt, bara de får något för pengarna. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, hade låtit undersöka hur svenskarna prioriterar, och fann att 9 av 10 hellre lade ett kommunalt budgetöverskott på bättre välfärd än på sänkta skatter. En majoritet kunde också tänka sig högre skatt om det medförde bättre service. Frågan byggde dock på ett felaktigt grundantagande: att mer i skatt per automatik leder till bättre välfärdsverksamheter. Är det något SKL visat i sina andra undersökningar så är det att detta inte stämmer. Dessutom slår inte resultatet fast, trots att en del vänsterdebattörer försökt att tolka det så, att svenska folket generellt vill ha högre skatt. Att en majoritet valde Alliansen i förra valet är ett tecken så gott som något på det. Som alltid gäller också att som man frågar får man svar. Politikerna vill naturligtvis gärna att verkligheten ska vara sådan att viljan hos svenska folket att betala för välfärdsverksamheterna är hög. Det är nämligen en nödvändighet. Kostnaderna för välfärden kommer enligt SKL:s prognos att raka i höjden. En större andel äldre i befolkningen, med behov av vård och omsorg, kombinerat med troligen fortsatta krav på standardhöjningar i verksamheterna, gör att kommunalskatten kommer att behöva höjas med 13 kronor de närmaste 25 åren, enligt en rapport som en blocköverskridande politikergrupp inom SKL tagit fram. För en person med en månadsinkomst på 20.000 kronor skulle det innebära 2.600 kronor mindre i plånboken varje månad. Svenska folket skulle, ställda inför en sådan påtaglig inkomstsänkning, antagligen inte längre vara lika beredda att välja välfärdsalternativet. Särskilt inte med tanke på de negativa effekter en dylik skattehöjning skulle ha på arbetsmarknad och företagande i ett land som redan har bland världens högsta skattetryck. Alternativ till en skattehöjning finns; bland annat ökad effektivitet och fler som arbetar mer. Alliansens skatte- och valfrihetsreformer, som gynnar arbete och befrämjar konkurrens inom välfärdssektorn, är här viktiga steg i rätt riktning. Höjda avgifter är ett annat alternativ. Men inför den kostnadsutveckling som SKL varnar för blir det tydligt att det kommer att behövas mer än så. Den offentliga sektorn i Sverige tar redan för stora resurser i anspråk. Därför måste i framtiden politikerna börja prioritera mer och bättre. Om vi inte ska få ett stigande skattetryck som trycker ner ekonomin måste det offentliga börja dra ner på annat om ambitionerna inom omsorgen och vården ska kunna växlas upp. Denna viktiga diskussion, om var gränsen för det offentliga respektive det privata ansvaret ska gå, återstår nu för politikerna att ta tag i.

Ledare: Ledare: Allting har en gräns