Förväntningarna på mötet i Maramö var kanske inte på topp. Desto lättare att infria dem!
Det blev ingen Allians 2.0. Ingen valallians heller. Alliansen tog däremot tillfället i akt att dra upp planen för hur valet ska vinnas 2014.
På pressträffen i ladan kom de fyra partiledarna med ett par nyheter: Det kommer att hållas ett gemensamt Allianskonvent sommaren 2014. Det ska turneras gemensamt i alla län. Särskild tyngdpunkt kommer Alliansen att lägga på att få till stånd maktskiften i de röda fästena Göteborg och Malmö.
Ett gemensamt valmanifest, som läggs fram i augusti 2014, ska dessutom vaskas fram av fem olika arbetsgrupper - om jobb, miljö, skola, trygghet och välfärd - som var och en leds av en ordförande från ett av de fyra partierna. Värt att notera är dock att det inte bildas någon arbetsgrupp för försvaret - det kan i bästa fall betyda att regeringen kommer att söka en bred uppgörelse i god tid innan valet. I sämsta fall tyder det på att man är nöjd som det är.
Alliansens partiledare tycker inte bara om att grilla korv ihop. De fyra allianspartierna verkar faktiskt också gilla varandra. Efter Högfors, Bankeryd och Varberg signalerar mötet i Maramö att man sakta närmar sig varandra ytterligare. Men allt är inte bara korvgrillning och flagghissande.
I den Sifomätning som presenterades förra veckan hamnade både Centerpartiet och Kristdemokraterna under fyraprocentsspärren. Det är illavarslande. Särkilt eftersom det numer nästan har kommit att bli normalstillståndet i den svenska opinionen.
Totalt är dock allianspartierna bara sex procentenheter efter de röda och gröna vänsterpartierna. Det är ett glapp som är betydligt mindre än under den förra mandatperioden, när det existerade ett rödgrönt samarbete, då underläget som mest var på hela 20 procentenheter.
Riksdagsvalet 2014 är fortfarande vidöppet. Sneglar man på motståndet Alliansen möter så förskräcker det inte. Det existerar över huvud taget inte något samlat regeringsalternativ.
Den rödgröna pakten upplöstes efter valet 2010. De partiledare som ingick i koalitionen har lämnat sina uppdrag. Varenda en av dem.
Tiderna när Socialdemokraterna kunde sikta på egen majoritet är förbi. De röda och gröna partierna på vänsterkanten kommer antingen motvilligt att tvingas söka samarbete med varandra eller med ännu större motvilja vända sig till Sverigedemokraterna. Viktigare ändå för valutgången är att det 2014 kommer att vara åtta år sedan de en gång i tiden så statsbärande Socialdemokraterna styrde landet. Normatillståndet är inte längre en S-regering.
I den Skop-undersökning som presenterades vid årsskiftet uttalade nästan två av tre att de tycker att regeringen gör ett bra jobb. Samtidigt backade förtroendesiffrorna för ett möjligt rödgrönt regeringsalternativ.
Alliansens starkaste kort just nu är dess regeringsduglighet. I ett skarpt läge, när det börjar närma sig val, kommer folk i högre grad att fråga sig om de verkligen vill byta ut en regering de har stort förtroende för mot något oprövat och okänt.
Alliansen kanske inte sprakar och glöder på samma sätt som 2004. Men Löfven har ingen att grilla korv med.