Allians för Sverige bildades vid ett möte hemma hos dåvarande centerledaren Maud Olofsson i Högfors 2004.
Någon badtunna existerade aldrig. Och de fyra partiledarna var verkligen inte enbart, för att låna Olofsson ord, "ett gäng som hade roligt ihop". Mötet blev starten på en gemensam politisk riktning och ett samarbete som väljarna har belönat två gånger, 2006 och 2010.
Åtta år vid makten. Med tanke på hur dominerande Socialdemokraterna har varit är det en enorm framgång för de fyra borgerliga partierna.
Alliansmötet i Högfors följdes av nya överläggningar i Bankeryd, Varberg och Gustavsberg. Efter årsskiftet åker de fyra alliansledarna till Annie Lööfs (C) barndomshem i Maramö för att ytterligare svetsas samman med sikte på valet 2014.
Fredrik Reinfeldts uttalade förhoppning är att mötet ska utmynna i bildandet av ett valmanifest, en valkommitté samt en gemensam idéplattform som sammanfattar alliansens "gemensamma bärande värderingar, principer och ideologiska tankegods".
Det är bra. Alliansen kan och bör utvecklas. Som den här ledarsidan påtalat tidigare så är det dags att i Maramö också börja fundera på att bilda en formell valallians.
Poängen med en valallians är verkligen inte att alla ska tycka exakt likadant. Det gemensamma arbetet inom alliansen bör tvärtom även i fortsättningen bygga på fristående partier med egna idé- och programarbeten.
Men en valallians skulle inte bara förbättra utsikterna till en borgerlig regering efter 2014. Den skulle också skapa arbetsro för alliansens minsta partier, Centerpartiet och Kristdemokraterna, som samtidigt som man befinner sig i omfattande förnyelseprocesser i opinionsmätning efter opinionsmätning pressas av att parkera runt fyraprocentsspärren.
Frågan om att bilda en valallians brukar titt som tätt komma upp till diskussion. I fredags var det moderaterna Maria Abrahamsson och Krister Thelin som tog upp tråden i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
"Partierna behöver inte - och ska inte - slås samman, men i riksdagsvalet kan alliansen gå fram som ett samlat parti men med fyra olika valsedlar, där var och en toppas av respektive alliansledare följt av respektive partis riksdagskandidater. Väljarna avgör sedan var tyngdpunkten ska ligga genom valet av valsedel", skrev Abrahamsson och Thelin.
Hittills har partierna motsatt sig en valallians. Fråga mig inte varför. Men troligen är det pengarna eller prestigen som spökar.
"Personvalet blir opåverkat, liksom partiernas interna kandidatlistor och partiernas liv utanför riksdagen. Det finns inte heller behov att göra gemensamma valsedlar med ’varvade’ kandidatlistor. Resultatet blir inga förlorade röster, inget behov av taktikröstning och en mandatmaximering av alliansens utsikter i valet 2014", fortsatte Maria Abrahamsson och Krister Thelin i Svenska Dagbladet.
Inför valet 2010 ansåg tre av fyra borgerliga väljarna att en vallians var att föredra framför fyra självständiga partier. Jag vet inte vad som tyder på att färre allmänborgerliga väljare skulle uppskatta möjligheten att kunna rösta på "Alliansen" vid nästa val.
Alliansen är värd att vårda. En stark och enad allians skulle inte minst skapa en stark kontrast till alternativen på vänsterkanten. De kan ju inte enas om någonting.