Ledare: Allas rätt att välja

LIBERALER. Socialminister Göran Hägglund (KD) och äldreminister Maria Larsson (KD) har dragit igång en valfrihetsomställning av välfärdssektorn.

LIBERALER. Socialminister Göran Hägglund (KD) och äldreminister Maria Larsson (KD) har dragit igång en valfrihetsomställning av välfärdssektorn.

Foto: Mats Andersson/Scanpix

Politik2010-05-19 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
När Göran Hägglund plötsligt lanserade sig som motståndare till politiska pekpinnar, regleringsiver och klåfingrighet var det få som tog honom på allvar. Kom igen; Kristdemokraterna, det är väl ett parti förtjust i att lägga sig i? Och visst har KD mer än en gång gjort skäl för sitt rykte som moraliserande och förmyndaraktigt. Men till Göran Hägglunds och hans partis försvar måste också sägas att Sverige faktiskt börjat stöpas om i liberal riktning under kristdemokratisk ledning. Göran Hägglund har med sin underhuggare äldreministern Maria Larsson under deras tid tillsammans vid Socialdepartementet genomfört två stora valfrihetsreformer i välfärdssektorn. Lagen om valfrihetssystem, LOV, infördes först som frivillig, och gav kommunerna möjlighet att skapa ett system med valfrihet för vårdtagare och etableringsfrihet för privata vårdgivare inom äldre- och handikappomsorgen. Nästa reform blev det så kallade vårdvalet, som gjorde LOV:en obligatorisk för alla landsting inom primärvården. Alla delar av Sverige går dock inte lika mycket i riktningen ökad valfrihet. Det statliga obligatoriet i vårdvalet till trots har landstingen fortfarande makt att avgöra hur den specifika vårdvalsmodellen ser ut. Landsting där entusiasmen för vårdval är svag hos de styrande politikerna har tagit fram modeller med villkor som gör det relativt svårt för privata vårdgivare att etablera sig. Hans Dahlgren, näringspolitisk chef hos branschorganisationen Vårdföretagarna, tog upp två exempel på sådana villkor när han talade på ett lunchseminarium hos Svenskt Näringsliv i Luleå. Det ena är passiv listning; att patienter som inte gör ett aktivt val av vårdgivare automatiskt listas hos en landstingsdriven vårdcentral. Det andra är krav på att alla vårdgivare måste erbjuda ett brett utbud av sjukvårdstjänster. Båda dessa villkor tillämpas i den vårdvalsmodell som Norrbottens läns landsting valt. Ingen kan vara överraskad av detta; Norrbottens sossar är överlag av det mörkröda slaget och landstingsrådet Kent Ögren (S) lika förtjust i valfrihet som i opposition. Men det är ändå tragiskt att se hur landstingsledningen medvetet väljer att försvåra för vårdentreprenörer, och motarbetar etableringen av en ökad mångfald för norrbottniska patienter, något som vårdtagare i många andra delar av landet erbjuds. Värst drabbas glesbygden. Med breda vårduppdrag blir det enligt Hans Dahlgren ingen ökad tillgänglighet där, eftersom läkare som skulle vilja starta en liten praktik på en mindre ort sorteras bort. Den borgerliga oppositionen i landstinget borde ha lyft de här frågorna mer, och gemensamt, när den norrbottniska vårdvalsmodellen togs fram. Men de borgerliga är väl glada att de överhuvudtaget får ett vårdval.