Rikspolischef Dan Eliasson missköter sin uppgift och fortsätter åstadkomma skandaler, trots kraftig kritik. Många poliser menar att Eliasson inte förstår verksamheten och allmänheten reagerar på hans många politiska och kriminalitetsrelativiserande utfall.
Ett av de allvarligaste problemen är att Dan Eliasson inte tycks förstå vad som skiljer politiken och förvaltningen. Myndigheter är inte partipolitiska utan tjänar hela Sveriges intressen. Att uttrycka skarpa partipolitiska åsikter när man intervjuas i rollen som högste chef för polisen i Sverige är olämpligt. Därför reagerade många , från höger till vänster, när Eliasson i Almedalen för några dagar sedan meddelade att han tänker avgå om Jimmie Åkesson blir statsminister. Tidigare har han, som generaldirektör för Försäkringskassan, sagt att han kräks när han ser Åkesson på TV.
Dessa uttalanden är dock inte de enda han gjort sig känd för. Efter att en ung kvinna mördats av en boende på ett HVB-hem valde rikspolischefen att framför allt rikta sin medkänsla till förövaren vilket fick både allmänheten och poliser att gå i taket. Inom polisen får man naturligtvis ha vilka åsikter man vill, men åsikterna får inte styra hur arbetet utförs. Polismyndighetens uppgift är att upprätthålla lag och ordning, inte att vara en arena för politiska maktstrider.
När polisförbundets ordförande Lena Nitz igår uttalade sig om Eliassons utspel sade hon att ”som polis vet man om att personliga känslor, behov och impulser måste underordnas den uppgift som polisen har att utföra. Och det gäller i synnerhet rikspolischefen. Det är just därför det är så viktigt att inte påtala sina politiska åsikter, eller åsikter om någon. För ingen får någonsin tvivla på att man inte lägger in det när man utför sitt uppdrag. Det är ju liksom grundregeln för en polis och naturligtvis rikspolischefen” (Expressen 11/7).
2015 års massövergrepp på festivalen We are Stockholm rapporterades inte vidare. De tystades ned eftersom man inte ville ”spela Sverigedemokraterna i händerna” (DN 10/1). Eliassons satsning inför årets festivaler var att dela ut armband märkta med texten #TAFSAINTE till unga besökande. Sympatin borde dock främst riktas mot offren och åtgärderna mot gärningsmännen, inte tvärtom. Och åtgärder behövs. Årets festivalsommar har dessvärre hittills präglats av våldtäkter och övergrepp.
Mörkningen av festivalövergreppen ingår i en större kontext. I vintras avslöjades att polisen märker brottslighet kopplad till asylmottagningen med koden 291 och döljer alltsammans för media (DN 20/1). I interna direktiv var ordern: ”ingenting ska ut”. Detta är att aktivt missköta myndighetens plikter gentemot allmänheten. Såväl kvinnofrid som öppenhet tycks dock hamna längre ned på prioriteringslistan när Eliasson försöker förvandla Sveriges kanske viktigaste myndighet till ett politiskt instrument åt sig själv.
Alla ska känna sig trygga med att myndigheterna agerar förutsägbart oavsett vem som behöver hjälp, råkat ut för något eller begått något brott. Våldsmonopolet kan inte börja agera godtyckligt, för då slår man in på en väg som ingen vill se slutet på.
I en tid när effektiva polisinsatser är mer avgörande än på mycket länge har vi inte råd med felaktiga prioriteringar eller att brott sopas under mattan. I områden runt om i landet börjar nya samhällsstrukturer växa fram som sätter den trygghet och frihet vi är vana vid i Sverige ur spel. Samtidigt överges landsbygden allt mer, vilket öppnar för kriminella ligor att härja fritt. De senaste åren har vi fått se åldringsbrotten och våldtäkterna ändra karaktär och bli grövre och mer frekventa.
Vanliga poliser gör i många fall stora insatser med små medel, men det går inte att trolla med knäna. När ledningen går i otakt med poliserna ute i landet samtidigt som resurserna är knappa så blir situationen svårhanterlig. Tre av fyra poliser uppger att de vill lämna yrket på grund av bland annat otydligt ledarskap och låg lön (Aftonbladet 18/5) och många poliser har offentligt uttryckt sitt missnöje mot rikspolischefen och den agenda han står för.
Leif GW Persson sammanfattar i en krönika situationen med att ”den svenska polisen har aldrig haft så stora interna problem som den har nu, inte minst i relation till sin högsta ledning” samt att ”den brottsbekämpande verksamheten har satt nya bottenrekord” (Expressen 10/7).
Ska det finnas en chans att komma till bukt med detta krävs en polisiär ledning som är kompetent och tar problematiken på allvar. Dan Eliasson har inte levt upp till en sådan beskrivning och han bör därför ersättas. Gärna med någon ur polisens egna led som har lite markkontakt. Det verkar behövas.