Debatten om vilka partier som kan tänkas försöka genomföra sin politik och med stöd av vilka andra partier detta alls är tänkbart har pågått länge nog. Även med svenska mått mätt får den betraktas som ett lågvattenmärke.
Det politiska spelet är förvisso något som diskuteras och debatteras i alla demokratiska länder. Men det är väl bara i Sverige som en debattstorm kan blåsa upp för att en partiledare säger att den vill genomföra sitt partis politik?
I flera veckor har de olika buden avblåst varandra. Partiledare avkrävs besked om vilka partier de kan tänka sig att regera med eller ens med hjälp av. Partianhängare har deklarerat hur partiledarna i själva verket borde ha svarat på nyss nämnda frågor. Den spelade indignationen har också noterat nya toppnivåer.
Statsminister Stefan Löfven (S) kallade moderatledaren Anna Kinberg Batras utspel och nya förhållningssätt till Sverigedemokraterna för ”uselt och beklagligt”. En knapp vecka senare begår hans civilminister, Ardalan Shekarabi (S), debattartikel – målet är att övertyga SD om att stödja regeringens politik (Expressen 6/2). Ingen verkar dock bemöda sig med att fråga statsministern vad han anser om detta.
I realiteten accepterar alla partier stöd av SD när de har chans att få det. Och det gör de rätt i.
När politik är som sämst är det idel ränksmiderier, ess i rockärmen och påtryckningstaktik som till och med överträffar dokusåpamobbning. Men när politik är som bäst handlar den om idéer för att utveckla samhället på ett ansvarstagande sätt.
I det första fallet handlar nästan allt om personer, vem som bestämmer är viktigare än vad som bestäms. I det andra fallet är det närmast tvärtom – det är den faktiska politiken som betyder något.
Att tro att person inte ska spela roll i politiken är bortom naivt. Politik bygger på förtroende vilket vi ofta sammanknippar med fysiska personer. Det är sannolikt varken möjligt eller ens önskvärt att utmönstra det helt. Däremot är det uppenbart att den nuvarande balansen inte är hållbar när politiker ifrågasätts för att de vill driva igenom sin politik. Då har sakpolitiken prioriterats ned alldeles för mycket.
Väljarna röstar på idéer och förslag om hur Sverige ska se ut och vill sedan se dem genomförda. Det är inte särskilt märkligt. Därför bör spelteorin läggas på hyllan och fokus riktas mot sakfrågorna.
Vilken politik är det partierna vill ha väljarnas stöd för? Det är en fråga utan tydligt svar i dagsläget och det behöver åtgärdas i god tid före nästa val.