När regeringen lade fram sin vårbudget i förra veckan riktades många granskande blickar mot att inga oegentligheter skulle ha nästlats in i den. Skattehöjarbudgeten i sig är inget att jubla över, men några exempel på att sådant som egentligen inte hör hemma i budgeten skulle stoppas in, och på så vis slinka igenom i riksdagen under decemberöverenskommelsens skyddande vingar, har ännu inte lyfts fram. Det betyder dock inte att regeringen inte planerar extra utgifter – utanför budgeten.
Regeringen öppnar för att låna miljarder, rapporterade Dagens Industri (22/4) i onsdags. Inför Socialdemokraternas kongress i maj har partistyrelsen ställt sig positiv till att pröva lånefinansiering. Projekt som nämns är exempelvis höghastighetsbanor mellan storstäderna, vilka skulle kosta omkring 170 miljarder kronor. På regeringskansliet är arbetet med att ta fram en investeringsplan redan i gång
.
Näringsminister Mikael Damberg (S) försäkrar i DI att det inte är fråga om att lägga ”någon form av investeringsbudget”. Enligt uppgifter har regeringen emellertid planer på att införa en särskild ”struktur” för investeringar som ska löpa parallellt med den vanliga budgeten, så i praktiken är skillnaden liten.
Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedts reaktion var att den rödgröna regeringen tar ett välkommet kliv åt vänster. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kommenterade att det är bra att investera ”mer än vad budgetreglerna tillåter i dag”. Detta torde oroa den som värnar stabila statsfinanser.
I Svenska Dagbladet (10/3) gav nyligen tre LO-ekonomer regeringen rådet att spendera nu och höja skatterna i framtiden. Dessa förslag från LO-lobbyn inlindas i att det handlar om viktiga investeringar för framtiden.
Att det, för stunden, är billigt att låna pengar hörs ofta som argument för att regeringen borde genomföra reformer på krita, men som LO-ekonomernas debattartikel avslöjar är skattehöjningar nästa led i en sådan politik. Det riskerar att bli ett slags politikens sms-lån. Att regeringen för övrigt just i onsdags tillsatte en utredning om snabba lån för privatpersoner, bland annat i syfte att minska risken för folk att hamna i nedåtgående skuldspiraler, borde ha varit en påminnelse om vad en osund lånekultur kan leda till – också för det offentliga.
Lån till riktiga investeringar är per se inte något negativt, och ett mer gynnsamt klimat för företag att expandera runt om i Sverige vore att föredra. När de av vänstern påhejade förslagen kommer smygandes, från en regering som hitintills visat stort prov på att överge vallöften och överskottsmål, samt fördyra för företagande, finns det dock anledning för medborgarna att dra öronen åt sig.