Almanackan är full av särskilda dagar. Ofta finns kommersiella motiv bakom, som med kanelbullens eller mjölkens dag.
Internationella kvinnodagen hade denna vecka oturen att samsas med fettisdag, som i år inföll ovanligt sent. Semlans dag väckte troligen mindre engagemang, men omsatte säkert mer av engagemanget i handling.
Kvinnodagen är främst till för politiker att göra utspel med krystad jämställdhetsvinkel, och ett tillfälle för medier att göra artiklar och inslag med - ovanligt - många kvinnor i bild.
Det brukar bli ganska nedslående historier. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett återkommande tema. Saken diskuteras då intensivt, men mycket mer än diskussion brukar det inte bli. Alla talar sig varma för nollvisioner (vilken annan siffra skulle vara rimlig) men står i övrigt handfallna.
Men även diskussioner har sitt värde. Och även om inte mycket sagts i veckan om vad som ska göras, har det pågått flera intressanta debatter om vem som ska ha ansvaret att göra det.
Kvinnojourer fyller runtom i landet funktionen som fristad för kvinnor som flyr undan män som hotar och slår. Ingen ifrågasätter den nytta kvinnojourerna gör - ändå har de svårt att få tillräckligt av omgivningens stöd. I Norrbotten och på andra håll klagar kvinnojourer på att kommunernas bidrag är kortsiktigt och snålt.
Det är lätt att instämma, men saken är inte glasklar. Stat, kommun och landsting kan inte göra allt. Ett behov av ideellt arbetande och privata donationer som kompletterar de offentliga insatserna kommer alltid att finnas.
I Sverige har vi lite svårt att acceptera detta. Det väcker oro att lägga våra liv i händerna på ideella krafter, det vill säga våra medmänniskors välvilja. Endast staten vågar vi riktigt tro på som en god och trygg räddare i nöden.
Till och med de ideella organisationerna själva ifrågasätter sin roll. I ett öppet brev uppmanar Svenska Kyrkans ledare Anders Wejryd tillsammans med andra församlingars företrädare regeringen att ändra reglerna för sjukförsäkring, a-kassa och socialbidrag. Brevet är en reaktion på att fler söker sig till kyrkan på grund av ekonomiska problem.
Engagemanget är beundransvärt, men det är samtidigt lite beklämmande att även Svenska Kyrkan, trots skilsmässan från staten, verkar se statsmakten som den stora Frälsaren. Att människor då och då kan hamna i tillfällig nöd är inte något som ens staten kan råda bot på eller socialförsäkra bort. Lika lite kan den avskaffa allt våld i samhället. Ibland måste vi lita mer till varandra än till myndigheter.
Kanske kan staten hjälpa oss med det?
I fredags kom en utredning gällande handlingsplikt; att människor ska vara tvungna att ingripa när någon befinner sig i en nödsituation. Sådana förslag har tidiga bemötts med stor skepsis, och till och med utredaren själv avråder från att införa en lag - det finns för många både praktiska och principiella invändningar.
Så är det säkert. En "civilkuragelag" räcker nog inte för att vi ska våga ingripa oftare, till exempel när vi ser en man hota eller slå en kvinna.
Ändå är det anmärkningsvärt att andra lagförslag som går ut på att tvinga oss till "rätt" beteende - det kan gälla vad vi stoppar i oss eller om vi betalar för sex - brukar bemötas med betydligt mindre skepsis än i det här fallet, som handlar om att vi ska hjälpa andra.
Det känns på något vis nedslående.