Det är något krystat och märkligt pliktskyldigt över mediernas bevakning av första maj. Varje litet tåg på varje liten ort får en obligatorisk och för varje år snarlik bevakning, med en bild på ett fåtal demonstranter och ännu färre röda fanor, och en text som beskriver förstamajtåget som "glest".
Frågan är hur länge beskrivningen glest i leden kan användas när uppslutningen varit ungefär lika dålig i årtionden. Att det kommer någon alls för att fira första maj räknas numera på flera orter som god uppslutning.
Det mest anmärkningsvärda med denna helgdag är dock att den fortfarande existerar. Första maj ska ju vara alla arbetares dag, men är tätt förknippad med en enda politisk rörelse. I öst var det tidigare de socialistiska diktaturernas främsta paraddag; i Sverige har det varit den demokratiska socialismens högtid, som vi alla konstigt nog förväntas högtidlighålla.
Fortfarande är detta främst Socialdemokraternas dag trots att även andra röda rörelser gör anspråk på den. Ibland har fackliga delar av Rörelsen hotat med att anordna egna tåg när det bråkats internt. I Gällivare har det i år grälats om vilka partier som ska få fira tillsammans med LO, som ju en gång grundades av Socialdemokraterna.
Inget tyder på att första maj i år i övrigt skulle engagera mer än vad som blivit det vanliga. Socialdemokraterna har fortfarande svårt att finna sin oppositionsroll. Stödet man samlar i Norrbotten är starkt, men utgör en avvikelse från det normala läget i landet. I stort är det en splittrad, förvirrad och svag socialdemokrati som tar till gatorna på söndag.
För en borgerlig ledarskribent är det naturligtvis välkommet att Socialdemokraterna gått ner för räkning. Samtidigt blir det i längden tråkigt när huvudmotståndaren är så svag; den nyligen krönte från Oskarshamn ser inte på något sätt ut att kunna förbättra läget.
Tur då att det finns lokala förmågor som bjuder bättre motstånd. Det skulle vara tjänstefel att i den sista ledarkrönika jag skriver för Kuriren avstå från att ta upp Kent Ögren (S), landstingsrådet som norrbottningarna älskar att hata, och som troligen förekommit fler gånger på denna ledarsida än någon annan politisk företrädare.
Kent Ögren ger mer än någon annan maktens arrogans ett ansikte. Han drar sig varken för att ljudligt sucka när politiskt allierade håller utdragna föredragningar eller för att provocera och genera politiska motståndare runt sammanträdesbordet.
Kampen mot valfrihet, det ekonomiska vanstyret, upphandlingssåporna - allt sker i öppen dager. De som protesterar internt mot maktfullkomligheten avpolletteras som odemokratiska; folkliga protester döms ut som aktioner av bråkmakare.
Men Norrbottens svar på Göran Persson förblir ändå svår att komma åt. Slug och retoriskt smidig förvirrar han sina motståndare med budskap anpassade efter den aktuella publiken och utspel som slår åt alla möjliga håll.
Han kan än så länge vara ganska lugn. Tillräckligt många sossar i Norrbotten sviker inte "sitt" parti vad än Kent Ögren hittar på. På sin höjd proteströstar de genom att personkryssa någon annan sosse.
Än så länge. De sociologiska och ekonomiska krafter som gjort ett gråsossigt Arbetarsverige till ett småborgerligt medelklassland och möblerat om Sveriges politiska landskap, kan ingen stå emot i längden.
Norrbotten blir också normalt - en dag.