LEDARE: Krönika: Klimatdebatten osar av brunt svammel

Tvåsiffriga minustal i utomhustemperatur gör det svårare att tänka på ett varmare Norrbotten som en katastrof. Men positiva aspekter av de klimatförändringar som forskarna förutspår hör till de ämnen som helst inte bör diskuteras, för då svär man i den numera heliga klimatkyrkan. Diskussion och debatt ses av de mest klimatengagerade överhuvudtaget som onödigt och överflödigt (de gillar ju inte överflöd). Klimatkändisen och meteorologen Pär Holmgren beklagade sig för ett tag sedan i TV-programmet Korseld över de hinder som demokratin lägger i vägen för ett effektivt beslutsfattande. Och varför hålla på och ödsla tid genom att bråka och käbbla? Fakta ligger ju på bordet. Det är bara att sätta igång och göra det vi alla vet måste göras. Man kan inte förhandla med klimatet, som förre EU-parlamentarikern Anders Wijkman (KD, som i KlimatDåre) brukar säga. Denna dröm om världspolitiken som ett enkelt problem med en enda möjlig lösning, där allt annat snällt får stå åt sidan, må låta vacker för de mest
rätlinjigt enkelspåriga bland naturvetare och politiker. För oss mindre tvärsäkra osar resonemangen betydligt värre än koldioxiden. Kompromisslöshet, totala
politiska anspråk, demokratiförakt och prat om den enda möjliga lösningen; vi har hört det förut och det låter mer brunt än grönt i mina borgerliga öron. Detsamma gäller den obehagliga elitismen hos dem som vill låta experterna ta över. För att inte tala om de gatans politiker som demonstrerat utanför klimatmötet i Köpenhamn, och som utsett sig själva till folkets verkliga företrädare, tydligen till skillnad från de förhandlande politikerna, varav i alla fall många utsetts i demokratiska val. Klimatdebatten tar verkligen inte fram det bästa hos folk. Miljöminister Andreas Carlgren (C) och hans kollegor som sprungit runt i Bella Center i Köpenhamn har inte heller varit någon rolig syn. Det är beklämmande att se hur säkra politiker anno 2009 är på sin förmåga att till och med kunna ta sig an världens väder. Dessutom med metoder som misslyckats förut. Ta idén om att ge ekonomiskt stöd till mindre utvecklade länder för att de ska kunna ställa om i klimatvänlig riktning. I årtionden har biståndspengar hällts över samma länder, utan någon tydlig positiv effekt. Varför skulle klimatbistånd fungera bättre? Inte ens de pengar som staten delar ut till kommunerna i lilla Sverige hamnar rätt. Utvecklingsländerna tackar naturligtvis och tar emot alla pengar de kan få. Samtidigt har de, och länder som Kina och Indien vilka befinner sig någonstans mittemellan, varit misstänksamma mot den rikare delen av världen. Misstanken gäller att väst ska lämpa över för mycket av utsläppsminskningsbördan på andra, och förvägra den fattigare delen av världen de utvecklingsmöjligheter som en gång tog de idag rika ur fattigdomen. Det är ju lätt att sitta i välståndstoppen och prata om att dra ned på utvecklingstakten. Klimatvännerna i väst kan som svar på tal alltid hävda att de gör fattiga en tjänst. Varmare väder sägs ju hota att dränka hela länder i havet. Men om den rika världen verkligen vill hjälpa finns det betydligt säkrare, billigare och mer framkomliga vägar än att försöka finjustera världens temperatur.

Ledare: Krönika: Klimatdebatten osar av brunt svammel