Krönika: Fritz Olsson-husen borde bevaras
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Debatten som pågår är ju långt ifrån första kampen i landet för gamla fina hus som hotas av rivning. Själv är jag väldigt svag för byggnader som sedan länge är en viktig del av stadsbilden, en del av en kommuns identifikation. Rivs sådana och ersätts med modernare betongklumpar så får man plötsligt ett nytt centrum. Nya Luleå i det här fallet, alltså.
Själv bodde jag som barn i
något som kallades "spökslottet" med tinnar och torn. Och nerslitet. Men det bevarades. I dag är huset jag då skämdes över en riktig pärla.
Ger centrumprofil
I vissa fall behövs det naturligtvis förändringar och nysatsningar. Trots enstaka gråtare eller gråterskor. Men man når också en punkt som inte får överskridas om man nu inte helt enkelt vill ha en ny och väsentligt annorlunda central del i kommunen. Och Fritz Olsson är en viktig bit av centrumprofilen och Storgatan. Både för Luleåbor och mer tillfälliga besökare.
Men tyvärr har man på alltför många håll gått för långt när det gällt att med öppna armar välkomna en
armada med grävskopor för att riva och ersätta gamla fina hus med könslösa betongbamsingar i mångmiljonklassen. Ofta supermoderna, praktiska och mycket tilltalande invändigt, men utvändigt känns det ibland som om blicken skulle vandra längs ett nordkoreanskt kompani som inspekteras. Alla ser nästan likadana ut. Och synen snarare sänker än höjer pulsen.
Som sista kortet
Bilden av Storgatan i Luleå kommer att förändras drastiskt om Fritz Olsson-husen rivs. Effekten blir ungefär som när man bygger korthus. Det går bra att bygga några våningar, men till sist rasar alltsammans när man lägger på ett sista kort. Med Fritz Olssons är det något liknande. Man har byggt nytt och förändrat, men ger man sig på de här husen så rasar också mycket av den gamla centrumbilden.
Samtidigt är naturligtvis Norrportens jättesatsning i centrum mycket spännande. Den beräknas kosta 350 miljoner kronor och ska ge ett nytt storhotell, butiker, kontor och bostäder. Och mellan Storgatan och Kulturens hus ska det bli en glasad galleria.
Jag tror inte att särskilt många i Luleå är emot den utvecklingen.
Men med lite god vilja finns det möjligheter att tillgodose kraven från både bevarare och förnyare. Jag har några gånger pratat med byggnadsnämndens avgående ordförande P-G Isaksson (s) om Fritz Olsson-husen. Han är bestämt emot en rivning och menar att man har raserat tillräckligt av det gamla nu. Jo, han är ju inte utan ansvar för det heller. Men Fritz Olsson har blivit droppen.
P-G Isaksson talar om en folkomröstning. Det vore nog inte rätt väg att den vägen försöka tvinga privatägda Norrporten till att överge de färska planer som finns. För om man nu rent teoretiskt antar att P-G Isaksson skulle samla ihop tillräckligt med namnteckningar och politikerna inte våga säga nej till en omröstning så är jag övertygad om att bevararna skulle vinna en folkomröstning skyhögt. Men till vilken glädje då?
Är det inte en bättre väg att i stället för ja eller nej till rivning driva på för att de aktuella husen ska byggas in i det nya komplexet. Visst, dyrare blir det förstås. Och någon slags prislapp behövs naturligtvis också för att fortsatt debatt om alternativ ska vara meningsfull. Det är dialog som behövs, inte myndighetsspråk och hot om folkomröstningar.
Lugnt bland politiker
Ser man till vad det kostat att bevara viktiga delar av kommuner på andra håll i landet så borde det även ligga i kommunens intresse att på alla sätt underlätta för en lösning som bidrar till att bevara det som finns kvar av bilden av centrala Luleå.
På ledande politiskt håll är det annars ganska tyst kring Fritz Olsson-huset. Kommunalrådet Karl Petersen (s) har uttalat sig lyriskt om satsningen. Och utan förbehåll. Förutom
P-G Isaksson (s) är det Ylva Strutz (fp) som mullrar mest av politikerna. Men tillsammans kan de säkert åstadkomma rätt mycket oväsen.
Valt andra vägar
I många kommuner är man angelägna om att bevara gamla fina hus eller stadsdelar. Det brukar snabbt bildas aktionsgrupper som står långt vid sidan av de sedvanliga plakatbärarna som ju protesterar mot allting och därför också snabbt får folk att slå dövörat till. I Luleå har man åtminstone hittills valt andra vägar att visa vad man tycker. Det återstår att se om det kan vara lika verkningsfullt.