Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Det såg ut lite som de anklagades bänk där uppe. När regionfrågan diskuterades på socialdemokraternas distriktskongress i Haparanda den gångna helgen satt landstingsrådet Kent Ögren och Luleås kommunalråd Karl Petersen uppe på scenen. Båda har väckt ont blod hos sina partikamrater. Den förste i och med nedläggningen av vårdplatser i Kiruna och Haparanda, den andre genom att vilja lägga ut privat verksamhet på entreprenad. Nu skulle de (flankerade av Piteås kommunalråd Peter Roslund) marknadsföra en norrländsk storregion, även det en kontroversiell fråga inom partiet. Men engagemanget från herrarna var oreserverat. Huvudpoängen enligt alla tre talare var att "tillsammans är vi starka". Norrbotten härbärgerar endast en kvarts miljon människor, tre procent av Sveriges befolkning, och i en planerad storregion för norra Sverige, där även Västerbotten och fem av Västernorrlands sju kommuner skulle ingå, blir befolkningsmängden dryga 600.000. Målet är att kunna tala med en starkare röst när den illvilliga statsmakten ska uppvaktas i Stockholm, för annars "skiter den i oss", som Karl Petersen uttryckte det. Alla betonade också "det demokratiska underskottet" i dagens ordning, där statliga tjänstemän vid länsstyrelsen och inte folkvalda politiker får besluta om vad som är regionens bästa. Sammanfattningsvis handlar det om makt och pengar. Större regioner ger fler undersåtar och mer politisk tyngd nationellt. Det som hägrar är att kunna lägga beslag på de regionala utvecklingspengar som landshövdingen idag bestämmer över, och att kunna lobba till sig statliga satsningar på infrastruktur. Samtidigt drömmer Kent Ögren om ett större skatteunderlag till den allt dyrare högspecialiserade vården, om nu en storregion som planerat tar över driften av sjukvården och landstingen läggs ner (han mer eller mindre lovade också att höja landstingsskatten för att anpassa nivån till de två andra länen vid en regionbildning). Hindret för regiondrömmarna är statsmakten (ständigt denna stat). Regeringsalliansen är splittrad i regionfrågan. Många moderater (dock inte alla) fasar vid tanken på ett slags jättelandsting. Övriga borgerliga partier är mer entusiastiska. Statsminister Fredrik Reinfeldt vill därför inte ta i regionfrågan med tång och pratar nu om folkomröstningar, en vanlig politisk taktik för att bli av med en besvärande fråga. Socialdemokraterna är inte heller överens. Partiledningen ligger lågt och Sahlin vill inte lägga sig i. På distriktskongressen hann herrarna på scenen knappt avsluta sina anföranden innan Haparandas kommunalråd Sven-Erik Bucht störtade upp i talarstolen. "Jag tror inte på att splittra upp Sverige", sa han. Varför inte göra tre nivåer till två, en lokal och en nationell, undrade Bucht, som överhuvudtaget inte såg valet av offentlig organisationsform som vägen till framgång. Det ligger mycket i det. Men regionfrågan kommer inte att försvinna, trots återkommande rykten om dess död. Så i stället för att ducka borde ledande borgerliga och socialdemokratiska politiker göra sin plikt och tala ut om vem de tycker ska bestämma vad i framtidens Sverige.
