Att flytta är både tidsödande och jobbigt. Man städar, lindar in saker i tidningspapper och kånkar med tunga kartonger. Till vilken nytta frågar jag mig?
I källarförrådet till min lägenhet i Kristianstad har jag fortfarande kvar flera ouppackade kartonger fyllda med saker inlindade i tidningspapper.
Här kommer därför ett handfast råd till alla som tänker flytta: Anordna en loppis eller skänk bort grejerna. Blir du ändå inte av med eländet så bränn upp det! Jag lovar att det lönar sig i det långa loppet.
Att flytta innebär också en stor mental omställning. Det gäller således att komma väl förberedd, särskilt när man flyttar från den ena landsändan till den andra.
Inför miljöombytet plöjde jag därför igenom De norrbottniska satansverserna, Lasse och Ronny Erikssons exposé över vad som karaktäriserar Piteå och Norrbotten.
På det stora hela är det lysande läsning. Så här skriver författarna om norrbottningarnas säregna kynne:
"Vi människor bär vårt landskap inom oss. För oss norrbottningar är landskapet en stor blötmyr.
Genom århundradenas lopp har folk slitit och släpat. I myrland. I mager eländig stenig jord. I snöstorm. I 40 graders kyla. Bland knott och mygg, stora som mjölkpallar. Bland kvickrot och fanstyg. Slitit och släpat och fått ihop till en pessimistisk livsåskådning. En norrbottning skall vara pessimistisk och deprimerad. Hur kan man bli annat när man växer upp i ett svarthål?
Jag säger det inte för att försöka ställa mig in, men jag har lätt för att sympatisera med den pessimistiska livsåskådningen.
Visst, det mänskliga tänkandet är fantastiskt och vi har gjort enorma vetenskapliga framsteg. Vi är uppkopplade var vi än befinner oss. Vi har varit på månen. Och inom loppet av ett dygn kan vi i dag förflytta oss precis var som helst på jordklotet. Men vi har också skapat helt nya problem. Vi har miljöförstöring, rubbade skönhetsideal, telefonköer, Thomas Bodström och Dansbandskampen på tv.
Det mänskliga förnuftet är otillräckligt och det finns goda skäl för en skeptisk och pessimistisk livsåskådning. I Sverige har dock de politiska partierna varit dåliga på att fånga upp dessa idéströmningar.
De socialistiska partierna är till sin natur radikala och kollektivistiska, så där finns inget att hämta. De borgerliga har å sin sida alltför ensidigt omfamnat det utopiska marknadsteoretiska modelltänkandet, med ett fritt och enat Europa som tillvarons slutmål.
Det finns dock ett beprövat alternativ till både kollektivism och marknadsfundamentalism. Alternativet stavas konservatism, en ideologi som det länge talats tyst om.
I en nyutkommen bok, Handbok i konservatism (Atlantis), presenterar forskaren Stefan Olsson sin syn på den moderna konservatismen. Han driver tesen att många i dag är konservativa utan att veta om det.
På sin blogg beskriver han bokens budskap på följande sätt:
"Att vara konservativ är inte såsom ofta sägs att man sitter på ändan och vägrar ändra på någonting i sin omgivning. Inte heller är det en ideologi bara för lillgamla ynglingar som gillar att röka pipa, vill ha mer pengar till försvaret och hejar på kungen.
I stället handlar det om en ideologi som vill ta vara på tidigare generationers erfarenheter, en ideologi som inte tror att radikala politiska experiment leder till lycka för alla och envar, en ideologi som litar till enskilda människors förmåga och vilja att ta ansvar, men som förstår att denna förmåga vilar på det samhälle som vi under hundratals generationer har byggt upp tillsammans. "
Hur låter det, Piteå? Kan det vara något för pessimister som slitit och släpat i ett svarthål?