F 21 lyckades försvara sin verksamhet när Försvarsmakten ville omorganisera. Bra för F 21. Men Luleåförbandets seger får inte dölja att förändring är vad försvaret behöver.
Frågar man försvarsdebattörerna Bo Hugemark (pensionerad överste) och Johan Tunberger (tidigare överdirektör vid FRA) är det inget mindre än en kulturrevolution som behövs. I den läsvärda debattskriften Trovärdig solidaritet, utgiven av tankesmedjan Den nya välfärden, ordinerar de chockterapi för försvaret.
Deras diagnos: en överårig och för stor officerskår; stödmyndigheter och försvarsindustri som slukar resurser; en ledning som länge prioriterat den militära byråkratin framför operativ förmåga. Detta har medfört att Danmark får ut mer effekt för sina 26 miljarder kronor, än vad vi svenskar får för de över 40 miljarder vi lägger på försvaret. Här gäller att omprioritera. Dra ner i ena änden och satsa i den andra. Men det räcker inte, anser författarna. För att sluta gapet mellan den säkerhetspolitiska solidaritetsförklaring Sverige gjort gentemot omvärlden, och det försvar vi har att sätta bakom orden, behövs mer pengar. Solidaritet har blivit ett nyckelord i svensk säkerhetspolitik. På försvarskonferensen Folk och Försvar som hålls i Sälen med början på söndag är innebörden av Sveriges solidaritetsförklaring ett huvudtema. Försvarsberedningen först och senare riksdagen, har slagit fast att Sverige inte kommer förhålla sig passivt om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp. Neutraliteten är numera ett minne blott. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) kommer till Sälen. Han kan inte räkna med stående ovationer. Trots att han uträttat mycket och mer än sina företrädare har Sten Tolgfors fått klä skott för årtionden av försvarspolitiskt förfall. Bo Hugemark och Johan Tunberger skriver att politikerna "inte ens gjort en ansats till att förklara och förankra" den genomgripande omläggning av svensk försvars- och säkerhetspolitik som solidaritetsförklaringen innebär. Men deras kritik är väl svepande, och särskilt ogenerös mot Sten Tolgfors. Att föra försvarsdebatt i Sverige är inte enkelt. Debattörer, akademiker och många bland allmänheten skyr frågan. I Sverige pratar vi hellre vård, skola, omsorg. Ofta spårar den försvarsdebatt som uppstår ur i sifferfixering och regionalpolitik. Sten Tolgfors har faktiskt försökt att mitt i detta sammelsurium förklara för både folk och försvar att det är nya tider nu, att förändring behövs - och varför. Men även han borde göra mer: - Bo Hugemarks och Johan Tunbergers beskrivning av hur ett försvar med många kontraktsanställda förblir trögstartat oroar, och borde tala för fler yrkessoldater. - Försvaret kan behöva mer pengar - i fasta priser har försvarsanlagen sjunkit med många miljarder - även om man förstår politikernas tvekan inför att ge mer till en försvarsmakt där nya budgethål ständigt uppstår. - I och med solidaritetsförklaringen har Sverige förbundit sig på ett sätt som liknar innehållet i Natos säkerhetsgarantier, förutom att vi som icke-medlemmar inte lika säkert kan räkna med hjälp. Det är ännu ett argument för att gå med i pakten. Vill Sverige vara solidariskt inte bara i ord ser vi till att beväpna oss tillräckligt, röjer upp i Försvarsmakten - och söker medlemskap i Nato.