Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Anlagda skolbränder, mobbning, misshandel, våldtäkt, alkohol, droger, skadegörelse, gängbråk. Den som använder lokala mediernas rapportering som enda källa kan få en ganska mörk bild av den verklighet Norrbottens barn och ungdomar verkar leva i. Ändå har barnen med de flesta objektiva mått mätt det jämförelsevis bra. Sverige är på många sätt ett mönsterland om sådant som sjukvård, föräldraförsäkring, föräldrastöd, förskola och fritidsverksamhet läggs in i hälsoekvationen. Barnens fysiska hälsa är god. Deras levnadsstandard är relativt hög. Trots det finns en utbredd uppfattning att barnen inte mår bra. Och den uppfattningen får numera stöd av forskningen. Andelen bland barn och ungdomar som klagar över bristande hälsa är större i Sverige än i många jämförbara länder. De som borde må bäst mår alltså sämst. En paradox? Kanske inte, om man får tro läkarna Frank Lindblad och Carl Lindgren. I sin bok "Välfärdslandets gåta - varför mår barnen inte lika bra som de har det?" (Carlsson Bokförlag, 2009) lägger de fram hypotesen om ett samband mellan ökad - mätbar - välfärd och barnens upplevelse av att må sämre. Central är den åtskillnad författarna gör mellan "sjukdom"; som kan observeras, och "hälsa"; som bara kan upplevas. De ohälsoproblem som svenska barn och ungdomar klagar över är inte infektioner eller brist på mat, utan mer diffusa psykologiska eller psykosomatiska symptom: huvudvärk, magont, nedstämdhet, sömnsvårigheter. Larmrapporter om denna typ av problem bland unga brukar förklaras med nedskärningar i offentlig sektor; att "samhället" inte tar sitt ansvar. Men författarna invänder mot denna förklaring. Forskningen visar inget samband mellan till exempel hög personaltäthet i förskolan och en bättre utveckling hos barn. Och att hänga mycket på fritids ökar faktiskt risken för att hamna snett. Frank Lindblad och Carl Lindgren anser tvärtom att alldeles för mycket ansvar lagts över på det så kallade samhället. "Välfärdsapati" är det uttryck de använder för att beskriva hur föräldrar mer och mer börjat förvänta sig att myndigheterna ska hjälpa, uppfostra och stimulera deras barn i takt med välfärdsstatens tillväxt. När fler förlitar sig på experter och myndigheter blir, enligt författarna, risken överhängande att vi får föräldrar som blir passiva, osäkra och osjälvständiga i sin föräldraroll. Och osäkerheten och oron förs vidare till barnen. Situationen med förvirrade föräldrar som abdikerat från sin föräldraroll förvärras antagligen av att barndomen numera förkortats. Vuxenlivet, även de dåliga vanorna och det ansvarslösa beteendet, inleds tidigare. Alkoholkonsumtionen kryper nedåt i åldrarna. Tioåringar börjar bete sig som tonåringar. Det här vet alla som gett sig ut på Luleås gator en fredagskväll. Då löper man stor risk att stöta på osnutna snorungar med alkoholångande andedräkt som dräller omkring och tigger cigaretter. Trots att sen kväll inte borde innebära festdags, utan läggdags. Frågan som dyker upp är då, som alltid i dylika sammanhang, densamma: Var finns föräldrarna? En god gissning är: hemma framför TV:n. Och trots riskerna med stillasittande och TV-våld vore det bättre om barnen satt bredvid.
