”Hela Sverige ska leva.”
”Sverige ska vara världsbäst på att använda digitaliseringens möjligheter.”
”Om ett år – 2015 – ska 40 procent av alla hushåll i Sverige ha bredband på minst 100 Mbit/s.”
”2015 ska Norrbotten vara befriat från vita fläckar i mobiltäckningen.”
Löften och utfästelser från regeringen, myndigheter, tele- och mobilföretag och andra har vi vant oss vid de senaste åren, i takt med att alltfler uttrycker missnöje med det som erbjuds. Jovisst, i storstäder och större tätorter är missnöjet mindre. Där finns för det mesta en utbyggd infrastruktur på området, men inte alltid där heller. Det kommer rapporter även från större orter där både mobil- som bredbandstäckningen är undermålig.
Norrbottens Kuriren har inlett en undersökning hur mobiltäckningen är i länet. Det är en nödvändig undersökning som kan ligga till grund för att skynda på utvecklingen. Och det hastar.
Om vi ser på bredbandsutbyggnaden med fibernät i Norrbotten är den både dålig och ojämn. Det är bara tre kommuner som uppnår mer än 40 procents täckning: Luleå, Pajala och Piteå. Boden, Haparanda, Kalix, Älvsbyn och Övertorneå ligger under 40 procent – kan vara så lågt som 10 procent. Och under 10 procent hamnar Överkalix.
Det är helt otillfredsställande.
Skralt är det också bad gäller mobiltäckning. Bäst täckning har Telias kunder. Men inte ens Telia kan garantera täckning i hela länet. Att förlita sig på en mobiltelefon i fjällvärlden är definitivt inte riskfritt.
IT-minister Anna-Karin Hatt (C) har lovat att Sverige ska vara världsbäst på digitaliserad kommunikation. Och så tillsatte hon en kommission. Det var för två år sedan. Det har inte hänt så mycket sedan dess.
Problemet aktualiserades häromveckan av Tony Blomqvist, chef på IT Norrbotten, som ägs av länets kommuner och Lässtyrelsen. Han lovade att om ett år ska Norrbotten vara befriat från vita fläckar i mobiltäckningen. Det låter som ett nytt tomt löfte. Finns det någon realistisk tanke bakom detta utspel?
Tony Blomqvist talade sig varm för så kallade samhällsmaster – master som byggs av samhället och som sedan upplåts till operatörerna, Telia, Tele 2, Tre, Telenor.
Tony Blomqvist tycks ha tappat tron på att marknaden ska fixa god täckning. Sett till den verklighet som råder finns det nog anledning att hålla med honom på den punkten. De olika operatörerna har i sina ekonomiska kalkyler inte prioriterat glesbygderna. Samhällsmaster kan vara en möjlighet, men det innebär inte att de privata aktörerna kan luta sig tillbaka och helt förlita sig på samhället. Alla aktörer har ett samhällsansvar.
Även riksdagsledamoten Sven-Erik Bucht (S) har aktualiserat frågan om dålig mobiltäckning i en interpellation till Anna-Karin Hatt. Han vill bland annat att 450-nätet, som också kallades NMT – Nordiskt Mobiltelefonsystem – ska införas på nytt för att garantera full täckning. Men det är att gå 25 år tillbaka i tiden och har inget att tillföra i dag. NMT kan inte vara något att erbjuda de företag som finns i glesbygden eller de människor som bor och verkar i de här trakterna. Då får vi ett A- och B-lag i Sverige. Det blir ingen levande landsbygd. Och vi blir heller inte världsbäst i digitaliseringens möjligheter.