Ulf Kristersson avslutade höstterminen på Norra Latin i Stockholm. Så kan man beskriva det, för Moderatledarens årliga jultal i den tidigare skolbyggnaden ägnades nästan uteslutande åt skolan – som brottsförebyggande åtgärd och möjliggörare av klassresor.
Kristersson berättade om sin egen mamma som för 60 år sedan blev den första i släkten att ta studenten. Om Deshira Flankör som flydde kriget som tioåring och i dag är kommunstyrelseordförande på Värmdö. Om Liberalernas tidigare partiledare Jan Björklund som växte upp i ett textilarbetarhem, utan böcker i bokhyllan. Om Hamid Zafar, som föddes i en by i Afghanistan, kom till Sverige som flyktingbarn och i dag är framstående lärare, rektor och skolchef.
”Alla har de en sak gemensamt: Klassrummet banade väg för klassresan. Och det sker fortfarande i Sverige. Unga tjejer och killar gör fortfarande precis den resan. Alltid av egen kraft – ofta med andras hjälp. Men alldeles för många gör den inte alls.”
När Ulf Kristersson lyfter blicken från de dagspolitiska trätorna och anstränger sig för att förmedla de större visionerna känns det inte som att han gör det för att bättra på förtroendesiffrorna eller framstå som mer statsmannamässig. Engagemanget för att alla ska få en egen ärlig chans är äkta och genuint: ”Jag tänker ofta på det här. Sverige som ett möjligheternas land – där alla både är något, och kan bli något ännu mer. För det var så avgörande för mitt eget politiska engagemang.”
Moderatledaren presenterade ett sjupunktsprogram för att återupprätta svensk skola, innehållande bland annat höjda kunskapskrav, tydligare mandat för lärare att ingripa i stökiga situationer och en förbättrad rektorsutbildning med starkare fokus på ledarskap. Reformförslagen är nödvändiga, delvis mot bakgrund av den rådande idélösheten på skolområdet – sammanträden har fått ställas in i utbildningsutskottet, eftersom det inte funnits några ärenden att behandla. Men främst för att en misslyckad skolgång är den snabbaste vägen in i utanförskap och kriminalitet.
Den senaste Pisa-undersökningen visade att den negativa trenden sedan början på 2000- talet gällande svenska elevers kunskapsnivå har brutits. Men den visade också att Sverige har störst skillnad i hela Europa mellan den som är född i landet, och den som har invandrat. Elva procent av eleverna exkluderades helt från provtillfället – tre gånger så hög andel som snittet i OECD – för att de inte kunde tillräckligt bra svenska.
Samma möjlighet att ”räkna bort” besvärande omständigheter finns inte i verkligheten. Samhället tjänar på att problem upptäcks i tid och åtgärdas så att alla elever klarar grundskolan.