Kristdemokraternas framgångar i opinionen kom av sig i slutet av valrörelsen. Väljarstödet blev visserligen rekordhögt till slut, men partiet hade hoppats på mycket mer. Det är ingen tvekan om att Kristdemokraterna tog skada av stödet till regeringens förslag om ökad anhöriginvandring och det mediala ifrågasättandet av stödet för abortlagstiftningen.
Det var ett problem som förr eller senare var tvunget att drabba partiet. Kristdemokraternas växande väljarstöd har baserats nästan uteslutande på partiets nyfunna attityd snarare än på partiets politik. Den självsäkra retoriken och kommunikationen har tilltalat många, både i mitten och till höger. Äntligen ett självsäkert högerparti som inte ber om ursäkt utan bara står för – ja vadå för något? Det har inte varit så viktigt än.
Väljarna har i hög utsträckning kunnat projicera sin egen politik på Kristdemokraterna som har varit mer än beredvilligt att mumla med. Men attityd allena kan inte bära en opinion hur länge som helst. Politiska partier klarar sig inte länge utan att bekänna färg i sakfrågor. KD har en stor utmaning i att lyckas behålla de många väljare partiet har attraherat samtidigt som de konfronterar dessa med partiets politik. På många punkter kommer väljare och parti inte att vara överens. Anhöriginvandringsfrågan är bara det första exemplet.
Än värre är dock att attityden som framgångarna byggt på försvann så fort partiet mötte verkligt motstånd. KD:s kavata hållning var lätt att hålla igång när partiet enbart mötte tramsmotstånd i form av till exempel brunsmetningsförsök.
Men i samma sekund som abortfrågan dök upp byttes KD:s raka höger mot en lång rad av ”inte har väl vi?”, ”oj, förlåt” samt ”vad hände nu?”. Försöken att måla ut Lars Adaktusson som en klumpig abortvän var direkt pinsamma att beskåda. Partiet hade enkelt kunnat förklara att Adaktusson personligen inte alls tycker om aborter men att han, som kristdemokrat, står bakom den svenska lagstiftningen och rätten att göra abort. Samtidigt hade man kunnat förklara det rimliga i att hålla EU så långt borta från abortlagstiftningen som möjligt. Men i stället började partiets företrädare babbla, gapa om att man faktiskt egentligen inte alls gjort något fel och sen undvika ögonkontakt. KD betedde sig helt enkelt som om partiet hade gjort fel och inte vågade ta en konflikt.
Det återstår att se om KD kan hämta sig efter att ha tappat ansiktet så fullkomligt. Även om så sker återstår problemet att övertyga de nyvunna väljarna om partiets politik. Det är inte givet att det lyckas.