När EU plötsligt beskrivs som en motståndare, rentav fiende, till USA ritas den politiska kartan om – och EU måste söka helt nya allianser. Frihandelsavtalet med Japan, som väntas träda i kraft nästa år, började förhandlas för flera år sedan men har nu fått en ny och djupare innebörd: Parterna visar med detta avtal att de fortsatt tror på samarbete och öppenhet och på internationella relationer som styrs av regler snarare än nycker och så kallade starka mäns personligheter.
Och den signalen vittnar för övrigt också om att det utskällda och utdömda EU inte helt har tappat förmågan. Avtalet med Japan är EU:s mest omfattande handelsöverenskommelse hittills. Parterna står tillsammans för närmare en tredjedel av världens BNP, och kan i kraft därav göra anspråk på att utöva internationellt ledarskap på ett sätt som inget enskilt EU-land kan göra.
Även om Japans betydelse ofta glöms bort, är dock det mest betydelsefulla skeendet i samtiden Kinas framväxt som global stormakt. Och det är också i relationen till Kina som det verkligen visar sig om EU förmår utveckla nya allianser när gamla krackelerar. Såväl EU som Kina har starka skäl att föredra en internationell ordning präglad av regler och stabilitet. Till skillnad från Trump, som har uttalat sig positivt om Brexit, har Kinas premiärminister Li Keqiang sagt att Kina vill se ett enat och rikt EU.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det mellan EU och Kina aldrig kan uppstå den typ av värdegemenskap som har funnits mellan EU och USA. Om något kommer de olika politiska systemen alltmer att framstå som konkurrenter – och Kinas modell säkerligen möta viss efterfrågan på grundval av dess förmenta effektivitet och tillväxtvänlighet. EU-kommissionens strategi för utvidgning av unionen utgår från att expansion av EU brådskar, eftersom länder i närområdet annars skulle kunna dras in i andra samarbeten – ledda av Ryssland kanske, eller Kina.
Även i ekonomiskt avseende är konkurrensen hård. EU har så sent som i år riktat kritik mot den kinesiska regimens sätt att kräva tekniköverföring i utbyte mot möjligheter att handla i Kina. EU-kommissionen menar att icke-kinesiska företag i och med detta diskrimineras och behandlas sämre än inhemska. ”Vi kan inte låta något land tvinga våra företag att vid gränsen lämna ifrån sig den kunskap som de har kämpat så hårt för att vinna”, har Malmström sagt. I frustrationen över de nuvarande spelreglernas orättvisor står EU närmare Trumps USA än Kina.
En starkare relation mellan EU och Kina, byggd på plötsligt uppkomna gemensamma intressen, blir en tillfällig koalition. Det är inte det sämsta – men det är knappast någon ersättning för den gemenskap mellan USA och Europa som har gått under namnet västvärlden.