Det japanska anfallet mot Pearl Harbour den 7 december 1941 gjorde Winston Churchill ”själaglad över att ha Förenta staterna på vår sida”, enligt premiärministerns krigsmemoarer. Krigsutvecklingen dittills hade inneburit idel förödmjukande nederlag. Efter två år hade det äntligen vänt: ”Segern var med andra ord vår till slut!”.
Reaktionen var inte svår att förstå. Om USA inte tvingats med i kriget skulle Adolf Hitler (eller Josef Stalin) ha utsträckt sin makt över hela den europeiska kontinenten. Det vägval Churchill gjorde före kriget då han motsatte sig förhandlingar med Tyskland och under kriget då han vägrade sluta fred och i stället manade till seger, seger till varje pris hade då framstått som totalt förödande för det brittiska folket. Nu kunde äntligen de engelsktalande folken gå framåt tillsammans, som Churchill – som hade en amerikansk mor– så länge drömt om.
Premiärministern hade sina egna idéer om hur kriget skulle vinnas och han ville till Washington så snabbt som möjligt för att presentera dessa för president Franklin D. Roosevelt. Samma dag som Japan anföll Pearl Harbour bestämde sig Churchill för att bjuda in sig själv till Vita huset.
Det var många i Washington som inte var glada över detta. USA var vid krigsutbrottet neutralt, antiimperialistiskt och antikolonialt och Roosevelt hade, som den förste presidenten någonsin i USA:s historia, blivit omvald en tredje gång på löftet att hålla det amerikanska folket utanför kriget i Europa. De förstod vilka avsikter Churchill hade med sitt besök, men det var svårt att avvisa honom.
Medan Churchill korsade Atlanten ombord på slagskeppet HMS Duke of York finslipade premiärministern argumenten för att USA först och främst skulle förena sina krafter med Storbritannien i kampen och besegrandet av Hitlertyskland. Japan kunde de ta itu med senare.
Två veckor efter det japanska bombanfallet anlände Churchill och hans stab till Förenta staterna efter en jobbig överfart med hög sjö. Redan den 23 december under det första i en lång rad av möten fick han en tidig julklapp – och den nyhet han hade hoppats på. Roosevelt och de amerikanska försvarsgrenscheferna gick med på Tyskland först-strategin som innebar att kriget i Europa prioriterades framför det i Stilla havet.
Det rådde däremot oenighet om var någonstans styrkorna – med målet att operera som en enhet – borde slå till först. De amerikanska generalerna ville befria Frankrike med en gång. Britterna tyckte det var bättre att först landstiga i Nordafrika i syfte att säkra Medelhavet för att senare ta sig an Italien, Frankrike och Tykland. Det var en debatt som britterna vann.
Winston Churchill flyttade in i Vita huset och visade sig vara en påfrestande gäst. USA:s första dam tyckte att Churchill, som rökte och drack för mycket, hade dåligt inflytande på maken. Över tre veckors tid mejslade premiärministern och presidenten inte bara fram den allierade strategin. De tände Vita husets julgran, gick i kyrkan på juldagen, hade gemensam julklappsutdelning och jultalade till det brittiska och amerikanska folket. Under tiden fördjupades relationen mellan Churchill och Roosevelt.
Julen 1941 arbetade presidenten och premiärministern långt in på nätterna, irriterade presidentens fru, uppehöll presidentkansliet och cementerade det transatlantiska partnerskapet som vann kriget och lade grunden för den nya värld som steg fram efter 1945. Det har utan tvekan arrangerats många viktiga sammankomster i Vita huset men det är svårt att tänka sig ett mer avgörande möte för världens framtid än när Churchill firade jul i Washington.