Den första älgjaktsveckan är något speciellt. Från och med i måndags syns samlingar med grönklädda kvinnor och män längs vägarna, beredda att sättas ut på pass eller gå med älghund. Älgjakten är jaktsäsongens höjdpunkt för många och omkring 12 000 älgar fälls årligen i Norrbotten. Men älgjakten är inte bara en folkfest. Jakt handlar också om viltförvaltning. Jägarna ansvarar för inventering och rapportering om viltstammarna, vilket bidrar till att minska spridningen av sjukdomar. Vidare utför landets jägare och deras spårhundar drygt 45 000 eftersök efter trafikskadade djur. Åtgärderna betalas dessutom av jägarna själva.
Därför är det oroväckande att antalet statliga jaktkortslösare minskar för femte året i rad (Svensk jakt 28/8). Det innebär att mindre pengar fördelas till forskning, viltrapportering och omhändertagande av trafikskadat vilt. För Norrbottens del löstes 20 244 jaktkort förra jaktåret, vilket är en minskning med 944 jaktkort sedan jaktåret 2013/2014. Varför allt färre löser statligt jaktkort håller på att utredas av SLU och ett resultat väntas presenteras före årsskiftet.
Legitimiteten hos viltvårdsavgiften skulle mycket väl kunna vara en viktig delorsak. Merparten av intäkterna från avgiften delas ut till jägarorganisationerna och Naturvårdsverket. Men en mindre summa går även till Naturskyddsföreningen, som driver opinion för intressen som ofta går på tvärs med jägarnas. Tidigare har delar av intäkterna från jaktkorten gått till Svenska rovdjursföreningen. Det är inte konstigt om jägare ställer sig tveksamma till att betala en avgift där en del av pengarna går till organisationer som arbetar för att rasera en förvaltningsmodell som jägarkåren byggt under många år.
För Norrbottens del kan en annan delförklaring vara missnöjet över statsmaktens sätt att hantera intressekonflikter kring jakt och markanvändning i fjällen. Ett exempel var vinterns avlysning av småviltjakten inom Girjas sameby och det efterföljande ordkriget mellan länsstyrelsen och Jägareförbundet. Ett annat gällde det stora antalet beviljade skyddsjakter på björn under fjolåret – vilket inte bara medförde att licensjakten helt uteblev utan också att de fällda björnarna skickades till Uppsala för destruktion, snarare än att omhändertas som kött, skinn och troféer. Det senaste gäller flera områden i Kiruna som av länsstyrelsen avlysts för småviltsjakt på grund av renskötsel. Aslak Allas, ordförande i Talma sameby, säger till Svensk jakt (30/8) att ansökan om avlysning gjorts av en annan anledning. ”Det är för att vi ska kunna bedriva en ordentlig älgjakt, för annars skrämmer ripjägarna allting.”
Mot bakgrund av att jakten är en stor folkrörelse är det förvånande att statsmakten hanterar jägarkåren så oförsiktigt. Jägarna utför uppgifter som skulle vara komplicerade och kostnadskrävande om någon annan gjorde dem. Det är väl värt att påminna om när intäkterna till viltvårdsfonden försvagas i rask takt.