Kristdemokraterna säger nej till att delta i förhandlingar om finansieringen av nya höghastighetståg. Därmed ansluter sig partiet till kritikerna i Moderaterna – samt i Sverigedemokraterna, som inte ens fått någon inbjudan av regeringen.
De beräknade kostnaderna för snabbtåg som ska susa fram mellan Stockholm, Göteborg och Malmö i hela 320 kilometer i timmen är anmärkningsvärda. Trafikverkets inledande kostnadsprognos landar på 230 miljarder kronor trots att kringinvesteringar som stationer, anslutningsspår, och annat nödvändigt utelämnats.
Erfarenheten säger dessutom att stora infrastruktursatsningar riskerar att bli mycket dyrare än man räknar med.
Oxfordprofessorn Bent Flyvbjerg har visat att osäkerheten om kostnadskalkyler är stora i synnerhet när det gäller järnvägsprojekt. Det beror inte bara på att de tar lång tid att förverkliga. Järnvägsprojekt konkurrerar också med andra projekt om pengarna, vilket kan bidra till att kostnaderna avsiktigt underbudgeteras. Den som räknar på projekten har själv inte sällan en önskan om att bygga. Och för politikerna är det alltid lättare att ta betalt av skattebetalarna i efterhand.
I Flyvbjergs granskning av 258 stora infrastrukturprojekt runt om i världen hade kostnaderna underskattats i nio av tio fall. I genomsnitt ökade prislappen med 28 procent från beslutstillfälle till färdigställande.
Finanspolitiska rådet har dömt ut hela snabbtågsprojektet som ”samhällsekonomiskt mycket olönsamt”. Enligt Trafikverket resulterar varje investerad krona i höghastighetståg bara 25 öre tillbaka i intäkter och samhällsnytta.
Sex svenska professorer skrev på DN Debatt (6/11) under rubriken ”KD:s riksting bör nödbromsa stödet för höghastighetståg”. Där konstaterade de bland annat att höghastighetsbanan kommer medföra drifts- och underhållskostnader på över en miljard om året. Något som kommer att märkas på banavgifterna för operatörerna.
”Risken är uppenbar att staten kommer att behöva subventionera resandet kraftigt bland annat genom att betala operatörerna för att köra tågen. Samtidigt finns det inga övertygande skäl för att låta skattebetalarna subventionera långväga resor i höga hastigheter. Medan det finns fördelningspolitiska och samhällsekonomiska argument för att subventionera lokal och regional kollektivtrafik i både städer och glesbygd finns inga motiv för att staten, varken från miljösynpunkt eller ur ett fördelningspolitiskt perspektiv, bör subventionera resor mellan landets storstäder.”
Kostnader för infrastrukturprojekt i storstäderna måste ställas mot kostnader för centrala offentliga angelägenheter som polis, försvar, sjukvård och – inte minst – utgifter för underhåll av befintliga järnvägar och vägar i hela landet. Det är fler än Kristdemokraterna och Moderaterna som borde stiga av snabbtåget.