Efter det fruktansvärda terrordådet i Christchurch, Nya Zeeland, försöker vi förstå hur detta kunde inträffa. Hur kunde den gripne gärningsmannen vara så fylld av människoförakt att han med bestämda steg går in i två moskéer och skjuter alla som kommer i hans väg?
Kunde säkerhetstjänsten ha stoppat honom? Hur ska vi göra för att förhindra liknande terrorattentat i framtiden?
Den australiske attentatsmannen Brenton Tarrant, som identifierar sig som etnonationalist och ekofacist, har förklarat sina motiv i ett djupt obehagligt manifest på nätforum och sociala medier. Därmed har vi fått en möjlighet att förstå vem han är.
Att säkerhetstjänsterna inte kände till denne terrorists existens är inte överraskande.
Tarrant uppges vara ostraffad sedan tidigare och finns inte med på någon observationslista. Han tillhörde, så vitt hittills är känt, ingen grupp eller organisation.
Radikaliseringsprocessen, det vill säga vägen från att hysa främlingsfientliga åsikter till att bli en kallblodig massmördare, gick snabbt och skedde framför datorn.
Den australiska och nya zeeländska säkerhetspolisen, liksom svenska Säpo, bedriver kontinuerligt underrättelsearbete riktat mot ideologiskt och religiöst motiverade rörelser som kan tänkas ta till våld i syfte att förändra det demokratiska samhället.
Poängen med detta är uppenbar; att terrordåd eller andra aktioner ska kunna avvärjas innan det är för sent.
Underrättelsearbetet har också effekt. Exempelvis avvärjde Säpo förra våren ett planerat terrorattentat i Sverige. De misstänkta drog i det fallet Säpos uppmärksamhet till sig bland annat eftersom de haft regelbundna kontakter med företrädare för terrorsekten Islamiska staten.
Fallet Brenton Tarrant påminner dock snarare om Anders Behring Breivik, som utifrån liknande bevekelsegrunder mördade 77 oskyldiga personer på Utöya och i Oslo 2011.
Breivik var precis som Tarrant okänd av säkerhetspolisen och framstod utåt som en vanlig kille. Han hade också genomgått en så kallad självradikalisering med hjälp av internet.
Radikala internetmiljöer, där högerextrema och islamistiska tankefigurer underblåser vanföreställningar hos personer som uppenbarligen är psykiskt störda, är ett växande problem. Polisen spanar mot dessa, men spaning är ett ytterst grovmaskigt nät och det räcker med att en ensam mördare slinker igenom för att tragedin ska vara ett faktum.