Sex år efter invasionen av Georgien 2008 skickades tungt beväpnade soldater in över gränsen till ett grannland, Ukraina. Det som hände i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979 och Litauen 1991 hade hänt igen.
Mönstret upprepar sig, trots Sovjetunionens fall, den eviga freden i vår del av världen och historiens slut.
Med den olagliga annekteringen av Krim och det lågintensiva kriget i östra Ukraina visar Kreml att man, om tillfälle ges, inte tvekar att använda militära medel för att nå politiska mål.
Mot den bakgrunden är det inte förvånande att Totalförsvarets forskningsinstitut, i en granskningsrapport, fastslår att Ryssland sedan 2009 genomfört en målmedveten militär upprustning som inte bara handlar om att försvara landets gränser, utan även om att kunna påbörja och bedriva regionala krig – i alla väderstreck.
Men krig behöver inte alltid vara medlet. I stället kan det handla om att påverka och destabilisera en fiende genom okonventionella metoder som hackerattacker och elektronisk krigföring, områden där Ryssland ligger långt framme.
Den tekniska utvecklingen har gjort det enklare att slå mot samhällets olika beståndsdelar, utan att det klassas som krigshandlingar.
Norge och Finland har vid upprepade tillfällen utsatts för störningar och förvrängningar av civilflygets gps-signaler på Nordkalotten, som just kunnat spåras till Ryssland.
Polismästaren i Finnmark, Ellen Katrine Hætta, varnar i en debattartikel i Nordlys (30/1) för att detta kan få allvarliga konsekvenser – inte bara för flygsäkerheten.
Hon påtalar att även räddningsoperationer, hemtjänsten, personer som har överfallslarm och sjöfarten drabbas när det inte går att upprätta tillförlitliga satellitkontakter.
”Vi har en infrastruktur som gjør oss sårbare i det moderne samfunnet. Bortfall av mobilnett vil få store konsekvenser. Hjemmesykepleie og andre sentrale samfunnsfunksjoner blir rammet. Kabelbrudd er en aktuell hendelse, det være seg fiber eller strøm. Vår infrastruktur er sårbar og avstandene er store i Finnmark.”
Den diskussionen är inte mindre aktuell i Norrbotten. Arbetet med krisberedskap och civilförsvar tycks ha kommit längre i Norrbotten än i många andra delar av Sverige, vilket är positivt. Det är dock långt kvar innan vi närmar oss den beredskap som fanns innan Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning.
För att uppnå en acceptabel totalförsvarsnivå mot dagens komplexa hotbilder måste hela det moderna samhället involveras, inte bara Försvarsmakten.