De som följde årets första partiledardebatt i riksdagen fick vänta länge på Ebba Busch Thors (KD) anförande. Men mot bakgrund av sjukvårdens växande problem med ekonomi, personalvillkor, köer och långa väntetider var det hennes yttrande som var den stora behållningen:
”Sjukvården behöver mer resurser, ingen tvekan om den saken. Men enbart mer pengar kommer inte att lösa vårdens problem. För det är inte pengar som är problemet när en tysk läkare i genomsnitt träffar tre patienter på samma tid som en svensk läkare bara träffar en patient. Inte heller är det en fråga om lathet eller arbetsovilja, om någon skulle tro det. Nej, det har att göra med sjukvårdens struktur. Det är uppenbart att det saknas rationella skäl att fortsätta driva sjukvården utifrån principen att 21 olika regioner/landsting ska ha ansvaret. Det är ineffektivt, byråkratiskt och föråldrat.”
Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor fortsätter att ta välbehövliga initiativ i sjukvårdsdebatten. För det tjänar de respekt. Medan andra försöker lappa och laga med kömiljarder och tillfälliga statsbidrag är KD det parti som mest ihärdigt driver frågan om att hitta ett nytt sätt att organisera sjukvårdssystemet.
Kristdemokraternas förre partiledare, Göran Hägglund, öppnade som socialminister i alliansregeringen för att göra sjukvården statlig. Han argumenterade i valrörelsen 2014 för ett system där staten, kommunerna och privata aktörer drev vårdenheter i landstingens ställe, och där ledningen och finansieringen kom från staten.
I dag, när hela kommunsektorn befinner sig i kris, är det ännu tydligare att det inte är det klokaste att lägga ansvaret för sjukvården i händerna på 21 olika landsting/regioner. Något som till slut även Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna kommit till insikt om.
I sjukvårdsdebatten tycks Socialdemokraterna fortfarande tro att man kan vinna väljarnas förtroende bara man lovar att skjuta till ännu mer pengar. Men när resurserna sinar och Sverige redan satsar ungefär lika mycket på vården som till exempel Frankrike och Nederländerna, utan att de har samma köproblematik, är det svårt att se hur det kan hålla i längden. Reformbehovet är uppenbart.
Det som verkligen kan bita är det Ebba Busch Thor tog upp mot slutet av sitt anförande i onsdagens partiledardebatt:
Vad vill Socialdemokraterna egentligen göra för att styra sjukvårdens organisation rätt? Hur motiverar de sitt stöd till de regionala politikerväldena? Här gapar det fullständigt tomt i det socialdemokratiska förrådet.